GENOM MIG ÄR DU SKAPAD,

GENOM MIG HAR DU EVIGT LIV.

ALLT ÄR  NU FULLBORDAT OCH KLART,

DIN PLATS ÄR FÖRBEREDD,

DET ÄR BARA EN SAK SOM FATTAS! 

OMVÄND DIG IFRÅN DINA SYNDER, 

TA EMOT MIG OCH ALLT DET JAG GJORT FÖR DIG.

JAG DOG, JUST FÖR DINA SYNDERS SKULL,

JUST, FÖR ATT RÄDDA DIG, JA!

                    JAG,

JESUS KRISTUS ÄLSKAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET, SÅ!

   KOM NU OCH FÖLJ MED!

             (Joh 3:16) 

      

        

        

Barnmorskor


 Foto: TT, Eva Janzon och Christine Olsson

Siewert Öholm: Hjärntvättskrav för barnmorskor

Jag kunde helt enkelt inte tro mina öron. Det jag hör kan bara inte hända i Sverige. Jag har hört historier från andra länder, från kulturrevolutionens Kina där Mao, och främst hans hustru, bedrev systematisk och kvasi­vetenskaplig omprogrammering av människors samveten och övertygelser. Men inte i Sverige.
Jag har läst om liknande historier i böcker av Aleksandr Solzjenitsyn från gamla Sovjet. Men i Sverige. Vi stod ju emot kommunismen. De gamla "gråsossarna" och majoriteten i LO höll rent mellan frihet och diktatur. Fast jag vet om och har också i närtid tagit del av groteska berättelser om tankefrihetens utplåning i gamla Östtyskland, där diktatorns hustru, Margot Honeker, spelade en viktig roll. Fru Honeker hade för övrigt täta kontakter med svenska skolmyndigheter under uppbyggnaden av den svenska "enhetsskolan". Men i Sverige? Tankefriheten i Sverige, kan den vara ifrågasatt och hotad?

I måndags föll tunga fjäll från mina hittills godtrogna ögon. Chefer och ansvariga inom den svenska vården liksom i det viktiga fackförbundet "Vårdfacket" arbetar med eller accepterar hjärntvätt och mental omprogram­­mering av personal som anses ha fel åsikter. Detta stod helt klart vid den presskonferens som hölls i måndags där den stoppade barnmorskan Ellinor Grimmark berättade vad som hänt henne, när hon deklarerade att hon inte för sitt samvetes skull kan delta i ett abortingrepp.

På annan plats i tidningen berättas om presskonferensen och arrangören Provitas engagemang för att föra ärendet till europeisk nivå, ytterst till Europadomstolen. Det handlar om juridik och lagstiftning. Men Ellinors berättelse handlade också om något annat och mycket allvarligare. Den avslöjar beslutsfattare i svensk vård och deras medlöpare som åsiktsfrihetens fiender och bödlar. Den synliggör en fanatisk kamp som tycks genomsyra alla nivåer för att driva frågan om rätten till abort som en mänsklig rättighet. Den avslöjar också att Sverige är unikt i att inte ens vilja tala om samvetsfrihet för vårdpersonalen eller en problematisering av frågan om vad som är liv; "cellklump", foster eller ett levande aborterat barn som fysiskt måste avlivas inom någon timma.

Ellinors berättelse var inte en argumentation om abort som etik. I stället gällde den etiken hos dem som utbildar barnmorskor och om dem som organiserar arbetet på sjukhusens förlossningsavdelningar och abortkliniker. Ellinor hävdade med trovärdig innerlighet sin lust och vilja att arbeta i "livets tjänst". Hon berättade hur hon till Höglands­sjukhuset i Nässjö erbjöd sig att arbeta obegränsat, och till och med på obekväma tider, ta andras arbetspass, ryckas in vid sjukdom och semestrar, men bara på förlossningsavdelningarna, eller BB. Inte på abortkliniken. Hon ville vara ärlig och meddelade detta i ett mail inför en eventuell anställning som hon utlovats. Svaret på mailet blev ett kort telefonsamtal, där hon blev direkt utskälld för att hon ens kunde tänka tanken på att avstå från abortingrepp. "Du passar inte in här". Samtalet var kort, men det resulterade också i att hon fråntogs sitt studiebidrag (Jfr DDR).
Nästa samtal blev med sjukhuset i Värnamo, som i lite vänligare ton först erbjöd en slags provanställning, men vid fortsatta samtal villkorades denna anställning med krav på kuratorssamtal eller terapeut för att hon skulle kunna övertygas om att även delta i aborter. Ellinor sa nej, och erbjudandet om anställning togs tillbaka (Jfr Maos kulturrevolution).

Vårdförbundet hörde av sig till Ellinor efter att frågan kommit upp i medierna. Men de ville bara veta vilken skola hon gått. Underförstått borde hon inte ens tagits in på skolan med sin uppfattning. Barnmorskeförbundet har inte tagit kontakt med Ellinor. I samtliga fall har hon behandlats som ideologiskt farlig och smittad. Vårdkedjan från utbildning till klinikansvariga förefaller ha bedrivit åsiktssamordning, där ingen tillåts svika i kedjan som ska förhindra samvetsfrihet. Vårdförbundets ord­förande har i medierna närmast pläderat för samordnad intolerans.

Vem utfärdar den yttersta ordern? Vem ger sig rätten att styra åsikter och samveten? Är det Socialstyrelsen? Är det SKL? Är det enskilda "sjukhusdiktatorer"? Är det ett ideologiskt fundamentalistiskt fack? Vi andra har inte rätt att längre vara tysta. Åsiktsfrihet är en glasklar mänsklig rättighet! Eller kan det vara så otäckt att vi alla blivit döva och blinda för det vi hör och ser.
Hör vi det inte, förstår vi inte att vi håller på att trampa på omistliga demokratiska värden om vi tillåter att fanatiker tafsar på människors enskilda samvet­en inför liv och död. Inser vi inte att hjärntvätt ligger så långt bort det går att komma från ett öppet och fritt samhälle. Ellinors berättelse kan inte få glömmas. De som hanterat hennes ärende och hennes liv är antingen fega medlöpare eller medvetna kämpar för obehagligt åsiktsförtryck. Ellinor är inte ensam.

Siewert Öholm

13 feb 2014