GENOM MIG ÄR DU SKAPAD,

GENOM MIG HAR DU EVIGT LIV.

ALLT ÄR  NU FULLBORDAT OCH KLART,

DIN PLATS ÄR FÖRBEREDD,

DET ÄR BARA EN SAK SOM FATTAS! 

OMVÄND DIG IFRÅN DINA SYNDER, 

TA EMOT MIG OCH ALLT DET JAG GJORT FÖR DIG.

JAG DOG, JUST FÖR DINA SYNDERS SKULL,

JUST, FÖR ATT RÄDDA DIG, JA!

                    JAG,

JESUS KRISTUS ÄLSKAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET, SÅ!

   KOM NU OCH FÖLJ MED!

             (Joh 3:16) 

      

        

        

Birros blogg!

Ett viktigt samtal

| 2014-02-13

Livet tillåter oss att ha teoritsera fram en livssyn. Vi kan sitta med de andra och strö våra politiskt korrekta och till intet förpliktigande ståndpunkter i en rad frågor. Det är ingen större konst att bekänna sig till den stora massans synpunkt i frågor som man inte har egen erfarenhet av.

 

Jag har varit där jag också. Men jag är inte kvar där. När livet sedan skickar oss in i verkligheten ställs vi inför en del svåra val. Många av de valen handlar om mod. Är jag lika beredd att slåss för min nya, erövrade ståndpunkt som jag var för att slåss för det jag tidigare trodde?

 

När vi förlorade våra barn i för tidig födsel (läkarkåren vill kalla det missfall, men för oss var det inga missfall) förändrades min värld i grunden. När jag höll vår son Dante i famnen och kände hur han kallnade i mina händer, förstod jag att nästan allt det jag tagit för sant inte visade sig hålla när livet slog till med sin fulla kraft.

 

Det är inte enkelt att revidera sitt liv. Men det är nyttigt. Det kräver något av oss och när något (eller någon) ställer krav på oss betyder det att vi är skapade för något mer, något större, något bättre.

 

Min syn på abort och när ett liv blir ett liv förändrades i exakt samma ögonblick som jag knuffades in i verkligheten och ut ur teorins förljugna värld.

Allting vi läser, hör och får lära oss handar idag om att så långt som möjligt avhumanisera livet, särskilt det tidiga livet. Detta har pågått så länge och med så stor framgång att nästan ingen längre reflekterar över det bisarra att kasta en svart filt över livets uppkomst. Med ord och samhällssyn ägnar sig Sverige åt att undanhålla sanningen från folk,

 

Jag anser mig själv vara någorlunda upplyst men jag drabbades och förvånades ändå av kraften i kärleken redan vid beskedet att vi var gravida.  Jag var inte förberedd på det. Jag hade en sorts avlägsen, naiv föreställning att barn blir barn i tvåårs-åldern när de kommer springande i Roma-tröja och ropar pappa.

Jag visste inte hur en för tidig födsel gick till. Jag visste inte att missfall är att föda fram ett barn som antingen har avlidit eller, som i vårt fall, dör en stund efter födseln. Jag visste inte att jag i min 23-veckor gamla son skulle kunna se mitt eget ansikte i hans. Jag hade ingen aning om allt detta.

Möjligen skulle jag ha kunnat formulera det för mig rent intellektuellt men känslomässigt var jag helt blockerad.

 

Så när jag sedan kom ut som en annan människa har jag försökt att skriva och tala om detta. Och det ÄR svårt. Vi måste närma oss detta ämne med stor varsamhet. Men vi måste närma oss det. Det är min övertygelse att många kristna egentligen skulle vilja samtala om dessa frågor, om livets uppkomst, om rätten till liv, om synen på abort, men de är rädda och vet inte riktigt hur de ska gå tillväga.

 

Jag tror vi som kristna har en skyldighet att stå upp för livets okränkbara värde. När vi målas ut som hatiska kvinnohatare för vår syn i dessa frågor skulle jag ljuga om jag skrev att det inte känns. Det känns. Det är hemskt att få människofientliga åsikter kletade på sig när man i själva verket så varsamt det bara går vill närma sig den kanske mest grundläggande frågan som finns. Nämligen när blir ett liv ett liv?

 

För mig är det glasklart. Ett liv blir ett liv när ett liv blir ett liv. Sedan är det inte så glasklart längre. Men vi som tycker detta borde fatta mod och tillsammans försöka lyfta den här frågan.

Vi borde utmanas och uppmuntras, inte nedslås, av den rådande uppfattningen i dessa frågor. Vi bör inte se till vår egen utsatthet om vi skulle våga berätta. Vi behöver inte räkna in resultatet ens. Vi behöver inte se om det är värt något att ta den här striden. Vi måste ta striden för att det är vår plikt (och faktiskt rättighet) att göra det. Vi bör lyfta samtalet eftersom vårt hjärta, som är av Gud, skriker till oss att allt liv är heligt.

När vi vägrar att tala denna sanning, vägrar vi också att tala Guds sanning.

13 feb 2014