Frälst nyårsafton till 1994

Hoppas att du orkar dig igenom.....   

Här som liten och ung! 

 

Jag minns ungdomens tid fram till ca 13-14 års ålder som en mycket lycklig tid. Det var massor av lek, sport, mycket kompisar, ja, det hände väldigt mycket hela tiden.

Tennis var bl.a något som jag älskade, vi hade ju tennisbanan inte mer än en till två minuters gångväg hemifrån, där tillbringades mycket tid, speciellt på somrarna. På vintern blev det istället mera pingis, vilket också var skoj. Fotboll var det året runt i stort sett, och ja, det mesta bara rullade på så att säga.

Här nedanför tillsammans med två äldre kusiner någonstans i ungdomsåren.

 

         Skolan, ja!                 

Det börjar bra, det flyter på ganska så fint genom hela lågstadiet, mellanstadiet flyter också på bra upp till sjätte klass.

Högstadiet!

Ja, här i sjuan börjar det bli lite knackigt. Jag missar lite matte i början och kommer sedan inte riktigt i gång mer.
Det är självklart inte bara det här med matten, utan skolan börjar som helhet nu mer och mer ta emot.
Det som en gång var skoj försvann helt plötsligt alltmer. Jag kan inte skylla på varken skola, lärare, föräldrar, kompisar eller något annat, att något av detta skulle varit orsak till att en sorts skoltrötthet infinner sig, nej knappast!

Nu menar jag inte att livet hade börjat kännas som pest här, utan tvärtom! Livet lekte, man hade skoj, det var bara det att själva pluggandet hade börjat kännas något trist och meningslöst.
Annat hade börjat locka. Intresset för tjejer ökar, vi närmar oss nu åttan, nian, rökningen blir ett faktum, mopeder och festande hade tagit fart, ja, just det!

Festandet, som har sitt inträde här någonstans, kanske inte så farligt för de allra flesta men om mig tar detta ett allt stadigare grepp!

Jag börjar visserligen jobba och tjäna egna pengar med en gång efter nian, men, mitt i allt det här så skall det festas varje helg. Det tyckte jag personligen var oerhört skoj och nu kretsar det mesta ständigt kring fest och åter fest och inställningen till att jobba förändras ganska snabbt.
Jag lär mig att utnyttja facket och a-kassan väldigt mycket för att slippa jobba. Mellan 18-26 års ålder stämplar jag nu i stort sett så ofta det bara går varvat med en del kortvariga olika jobb som man var tvungen att ta för att överhuvudtaget kunna få stämpla.
Även fast jag får erbjudanden om fortsatta jobb så vill jag egentligen inte ha några fler jobb. 

Vid 26 års ålder lämnar jag Dalsjöfors och Boråsområdet och hamnar i området kring Nyköping.
Jag har ju gått arbetslös en längre tid och helt plötsligt genom en vän får jag jobb på SSAB i Oxelösund. Själv tänker jag mig en lite kortare tid men åren går och jag har nu kommit upp till 29 års ålder. Även om jag nu hade ett fast jobb så handlade det hela tiden ändå mest om ett ständigt festande. På helgerna var det bara så att man skulle ha skoj, sprit, öl och vin blandat med hasch och ibland t.o.m lite tabletter, och nu hade det också börjat bli så att haschet hade fångat mig såpass att jag också hade börjat röka på vardagarna. Året 1993 var det mycket haschrökande, nu även dagligdags samtidigt som man ändå försökte sköta sitt jobb! Det här hade ju förstås inte kunnat fungera hur länge som helst!

Det här innebar nu att Leif alltmer sakta men säkert redan börjat brytas ner som människa även om vänner och omgivning inte riktigt förstått detta! Konsekvenser genom åren hade blivit en hel del fyllecellsvistelser, rättegångar och t.o.m en kortare fängelsevistelse. Indraget körkort var en av tråkigare konsekvens.
Inte den värsta av brottslingar men, allvarligt nog ändå!

För att sammanfatta det hela något!

Jag har nu alltså redan strax före trettio års ålder hamnat i en sits där jag genom alla mina dumma livsval hade hamnat i en återvändsgränd. Jag hade alltså kommit till en punkt där mitt eget liv kändes fullkomligt meningslöst.

Var livet slut här, eller fanns det något mer? Ja det var nu frågan?

 

Förändringen!                                                               

1993 befinner jag mig i Oxelösund, julen är över och nyåret har infunnit sig. Haschet var slut för tillfället, men jag har ändå kunnat ordna till en 5 liters dunk hembränd sprit, vilket jag just då tyckte var min "räddning"! Jag sitter för mig själv och dricker ur den, det är faktiskt nyårsafton och jag befinner mig i min lägenhet, inte så där jätteberusad men litegrann. Här börjar jag verkligen nu rannsaka mitt liv!

Vad har jag egentligen åstadkommit här i livet? Vem är jag och varför finns jag ens till? Ja, jag grubblar och grubblar och blir alltmer nedstämd.
Meningen med mitt liv verkar alls inte finnas mer, en totalt misslyckad individ som i stort sett aldrig, förutom i något pyttelitet enstaka fall någon gång har lyckats med något bra. Så kändes det just här. Jag funderar på att lämna allt och fly iväg någonstans långt bort, men vart? Långt upp till skogarna i norr var ju en möjlighet, men! Då var ju det viktigaste att jag åtminstone måste ordna med mig mängder av hasch för att kunna klara mig, o.s.v, o.s.v. Jag grubblar och grubblar men inser snart att det kommer bli väldigt komplicerat och besvärligt. Skulle jag sitta där långt uppe någonstans i urskogen för mig själv och droga dag ut och dag in? Skulle jag få någon med mig, eller skulle jag försvinna helt själv?

Ja! Ungefär så funderade jag, och skrev även ner en del om vad jag skulle kunna behöva ha med mig för min överlevnad.

Ganska snart inser jag att det ändå nog inte skulle komma att fungera så värst bra, kanske en liten tid men inte någon längre stund, så! Vilka mer alternativ fanns det då?

Hmmm? 

Helst skulle jag nog egentligen vilja dö bort från alltihop, det var i alla fall ett av alternativen!
Så gick mina tankar denna nyårsafton, fram och tillbaks, och det snurrar nu alltmer inom mig.
Det blir i stort sett så att jag inte ens klart minns mer vad som helt plötsligt händer?

På något sätt så har jag nu börjat ringa runt en hel del till bekanta lite här och var. Jag är mycket desperat och vet egentligen inte vad jag skall ta mig till mer och jag minns inte heller vad vi samtalade om. Ja, jag vet faktiskt inte heller om mina samtalspartners alls förstod hur jag egentligen kände mig?

Men, det blir i alla fall som så att efter samtalen så har kaoset blivit ett faktum! Här försvinner verkligheten en stund. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer i min lägenhet eller i mitt sinne på ett tag? Jag har ett svagt minne av att jag i ren frustration slår med nävarna eller näven i rumsbordet hemma, men som sagt!

Jag vet faktiskt inte de exakta detaljerna om vad som händer här under en period, en mycket ångestladdad stund var det i alla fall. Svårförklarligt, men! Det snurrade till riktigt ordentligt i vilket fall som helst!

Tack och lov så händer det!

På något sätt lite senare via telefonen så hamnar jag ändå hos en arbetskamrat, ja, faktiskt en kristen sådan i Oxelösund och berättar för honom om min situation. Han säger ungefär som så att jag skulle ta det lite lungt, han skulle alldeles strax komma hem till mig, och gör också så ganska snart.
Vi sätter oss ner och pratar igenom det hela. Jag berättar väl ungefär hur jag känner det, att jag inte mer orkar leva det liv jag hittills hade levt, och ja, ungefär så i korthet.

Jag beslutar mig helt "enkelt", med kompisens uppmuntran för att pröva den kristna vägen. Jag hade ju, tack och lov tidigare i min barndom genom bl.a mamma fått en slags barnatro, jag hade hört talas om att Gud skulle finnas. Det här hade ju på något sätt satt sina spår och följt med i bakfickan hela livet även om jag hitintills hade struntat i det allt som oftast. Nu hade jag kommit till en punkt i livet då det här började göra sig påmint hos mig. Om jag nu skulle dö så ville jag ju inte gå evigt förlorad och då missa evigheten hos Gud.
Ja, denna "lilla" barnatro 

skulle nu visa sig bli min räddning. Vi ber tillsammans jag och arbetskompisen och nu bara vet jag att det verkligen är på riktigt allvar!

När jag tänker tillbaks något på ungdomens ljuvliga tid så minns jag att jag någon gång under mellanstadietiden lite halvhjärtat, om det nu ens var riktigt halvhjärtat, gjorde något försök att vara kristen, men! Då varade det endast någon enstaka dag och sen var det inte roligt längre, just för att det förstås inte var något helhjärtat val. Därför fick jag förstås heller inte göra några andliga upplevelser, men nu!

Jag ber till Gud och Jesus Kristus om syndernas förlåtelse, för det är ju så det skulle gå till, ja, jag visste ju att jag på många sätt verkligen hade syndat i mitt liv, så visst!
Det är självklart här man börjar. Omvändelse ifrån ett felaktigt liv, det hade jag visshet om.

Jag accepterar nu Jesus som min räddare och Frälsare, att Han var den som dog för mina synders skull, ja, nu väljer jag att riktigt helhjärtat, just det, riktigt, riktigt helhjärtat denna gång att följa Honom.

Ja, så gick det lite kortfattat till!

Min arbetskamrat cyklar hem och jag funderar ett tag på om det verkligen är sant det som nu har skett?

Kommer jag nu att få uppleva något, eller?

Först känns allt lite overkligt på något sätt, men det går ganska snart över till verklighet. Nu bara vet jag på något sätt att det hela är fullständigt sant och inget annat. Jag får helt plötsligt börja göra upplevelser, andliga upplevelser som Bibeln berättar om, bl.a den underbara frid som Jesus talar om. 

---

 

(Joh 14:27)
Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.

Denna frid som det står om infinner sig nu allt starkare.

Jag är förlåten alla mina synder!

Det bara sköljer över mig en härlig befrielsekraft, nu är jag ett Guds barn med himlen som min framtid, jag bara vet, äntligen!
Det var ju det här jag innerst inne egentligen alltid hade längtat efter, att få äga denna visshet inom mig.
Nu känner jag vissheten bara skölja över mig, oj, oj, oj!

Vilket nyår! En sån här nyårsaftonskväll mellan år 1993 och 1994 har jag aldrig tidigare upplevt. Vilken glädje, det absolut bästa nyåret någonsin utan tvekan, och dessutom, helt utan droger!

Varför hade jag väntat så länge på det här?

Morgonen därpå börjar med en del ifrågasättande tankegångar igen, är det verkligen sant, hade jag blivit frälst, eller var allting endast en illusion av något slag? Men, nästan omedelbart, nej, och åter nej! Det här är absolut inga illusioner, utan helt sant, jag är riktigt frälst, äntligen riktigt frälst, det jag egentligen innerst inne alltid längtat efter. Jag är nu ett riktigt Guds barn på väg mot evigheten! 

Nyårsdagen är här, och återigen kommer frid och härlighet över mig, ja, faktiskt så till den grad att jag gråter mellan varven, och det kan jag verkligen intyga! Det här har då aldrig hört till vanligheterna, att jag gråtit av glädje, vilken upplevelse, ja, oj, oj vad härligt det var! 

Även denna andra dag var också den allra bästa av nyårsdagar jag någonsin upplevt. Ingen partajande har någonsin gett mig en sån underbar frid och ljuvlig härlig glädje, nej, aldrig någonsin förr! 

Andedopet!

Någon vecka senare får jag också göra en fantastisk upplevelse, det Bibeln talar om, det Johannes döparen säger i (Joh 1:33-34),

att Jesus skall döpa sina efterföljare med den Helige Ande. Ja, det får jag erfara en natt, och! Jag säger bara det! Om någon vill uppleva något riktigt, riktigt underbart, bättre än något annat på denna planet, så finns det här!

Dessa mina frälsningsupplevelser kan inte beskrivas med ord utan måste bara upplevas. Jag har t.ex aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan stund av njutning som jag fick göra här vid det som Bibeln kallar för Andedop. Nu var det inte bara fridfullhet och ro utan också oerhört starka fysiska känslor, hur länge? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt? Men enormt skönt var det i alla fall!

Kanske nu inte alla får uppleva det riktigt på samma sätt som jag fick göra men, på ett underbart och fullkomligt övertygande sätt kommer det i vilket fall som helst ändå att bli för var och en som med ödmjukt och ärligt hjärta ropar till Jesus Kristus. Den som verkligen helhjärtat söker och längtar, törstar och hungrar, kommer att få göra andliga upplevelser med allra största säkerhet, det vågar jag lova! 

Massor av bönesvar av varierande slag har jag också fått sen dess jag lät Jesus komma in i mitt liv, och livet är nu godare än gott, Gud är en oerhört god Gud.

 Ja tänk,   över 27 år sen och fortfarande finns inget bättre än livet med Jesus. Jag slapp gå förlorad, jag slapp att hamna i helvetets eld med allt vad det nu betyder? Jag fann meningen med livet, ångesten försvann, och! Jag har aldrig någonsin ångrat och ångrar heller inte idag valet av att följa Guds räddningsplan för det som nästan såg ut att vara helt förlorat. Nu blir det bara bättre och bättre dag för dag som går, och snart är evigheten här. Häng med vet jag, missa inte denna chans, jag ber dig!

Gud är en god Gud som vill att alla människor skall få följa med till himlen och till evighetens goda, men! Man behöver förstås välja själv. Gud tvingar ingen, det går bara inte, Han kan bara inte för att det vore helt emot ett äkta kärlekens agerande.

Gud berättar i sitt eget ord att det endast finns två vägar här i livet! En bred väg som leder till evigt fördärv och en smal som leder till himlen!

Jesus Kristus är den smala och enda vägen till himlen.

(Joh 14:6) 

Följ Honom, och 

(Matt 7:8) den som ber, den får, och den som söker, den finner!  

Han vill uppenbara sig för dig

---

  och kommer att göra det om du ärligt väljer att söka Honom. Då kommer Han givetvis också att göra det på så sätt så att just du helt säkert kommer att förstå!

 

Lycka till, m.v.h Leif.........