Frälst nyårsafton till 1994

Hoppas att du orkar dig igenom.....   

Här som liten och ung! 

 

Jag minns ungdomens tid, ända upp tills jag var ca 13-14 år, som en mycket lycklig tid, med massor av lek och sport, många kompisar, ja, det hände väldigt mycket hela tiden.

Tennis var bl.a en av idrotterna som jag älskade, vi hade ju tennisbanan inte mer än en till två minuters gångväg hemifrån, där tillbringades mycket tid, speciellt på somrarna. På vintern blev det istället mera pingis, vilket också var skoj. Fotboll var det året runt i stort sett, och ja, det mesta bara rullade på så att säga.

Här nedanför tillsammans med två äldre kusiner någonstans i ungdomsåren.

 

         Skolan, ja!                 

Det börjar bra, det flyter på ganska så fint genom hela lågstadiet, mellanstadiet flyter också på bra upp till sjätte klass.

Högstadiet!

Ja, här i sjuan börjar det bli lite knackigt. Jag missar lite matte i början och kommer sedan inte riktigt i gång mer.
Det är självklart inte bara det här med matten, utan skolan börjar som helhet nu mer och mer ta emot.
Det som en gång var skoj försvann helt plötsligt alltmer. Jag kan inte skylla på varken lärare eller föräldrar, kompisar eller något annat, att de skulle vara orsak till att en sorts skoltrötthet infinner sig, nej knappast, även om man givetvis i någon mån alltid påverkas av sin omgivning!
Nu menar jag inte alls att livet kändes pest här, utan tvärtom!
Livet lekte, man hade skoj med kompisar, det var bara det att själva pluggandet hade börjat kännas något trist och meningslöst.
Det var annat som börjat locka. Intresset för tjejer ökar, vi närmar oss nu åttan, nian, rökningen blir ett faktum, mopeder och fest förståss, ja, just det!

Festandet, som har sitt inträde här någonstans, kanske inte så farligt för de allra flesta, men!

Om mig tar detta ett allt stadigare grepp!

Jag börjar visserligen jobba med en gång efter nian, men, mitt i allt detta så skall det ändå festas varje helg, det här tyckte jag personligen var oerhört skoj, och nu kretsar det mesta ständigt kring detta ämne, fest och åter fest!
Flera perioder mellan 16 och 26 års ålder utnyttjar jag facket och a-kassan väldigt mycket för att slippa jobba. Jag stämplar i stort sett så ofta det går, varvat med en del kortvariga olika jobb som man var tvungen att ta för att överhuvudtaget kunna få stämpla.
Även fast jag får erbjudanden om fortsatta jobb så vill jag egentligen inte ha några. 

Vid 26 års ålder flyttar jag så ifrån Dalsjöfors och Boråsområdet och hamnar i området kring Nyköping.
Jag blir kvar här eftersom jag gått arbetslös en längre tid och helt plötsligt genom en vän får jobb här på SSAB i Oxelösund.

Åren går något och jag har nu kommit upp i 29 års ålder. Oavsett om jag för tillfället hade ett jobb, så handlade det hela tiden ändå mest om ett ständigt festande.

På helgerna skulle man bara ha skoj med sprit, öl och vin blandat med hasch och tabletter, men! Nu hade det också börjat med hasch på vardagarna. Året 1993 var det mycket haschrökande, nu även dagligen, samtidigt som man försökte sköta sitt jobb!
Det här hade ju förstås inte kunnat fungera hur länge som helst.

Det innebar nu att Leif alltmer sakta men säkert bryts ner som människa. Konsekvenser genom åren hade det också blivit, med en hel del fyllecellsvistelser, rättegångar, t .o.m en kortare fängelsevistelse, indraget körkort m.m.
Inte den värsta av brottslingar men allvarligt nog ändå!

För att sammanfatta något!

Jag har nu alltså redan strax före trettio års ålder hamnat i en sits, där jag genom alla mina dumma livsval hade hamnat i en återvändsgränd, jag hade kommit till en punkt där mitt eget liv kändes fullkomligt meningslöst.


Var livet slut här, eller fanns det något mer,? Ja det var nu frågan?

 

Förändringen!                                                               mp900400460.jpg

1993 befinner jag mig i Oxelösund, julen är över och nyåret har infunnit sig. Haschet var slut för tillfället, men jag har ändå kunnat ordna till en 5 liters dunk hembränd sprit, vilket jag just då tyckte var min "räddning"! Jag sitter för mig själv och dricker ur den, det är faktiskt nyårsafton och jag befinner mig i min lägenhet, inte så där jätteberusad men litegrann. Här börjar jag verkligen nu rannsaka mitt liv.

Vad har jag egentligen åstadkommit här i livet? Vem är jag och varför finns jag ens till grubblar jag mycket nedstämt över?
Meningen med mitt liv verkar inte finnas mer överhuvudtaget, en totalt misslyckad individ som i stort sett aldrig, förutom i något pyttelitet enstaka fall någongång har lyckats med något bra. Så kändes det just här. Jag funderar på att fly någonstans långt bort, och att lämna allt, men vart? Långt upp i skogarna i norr var ju en möjlighet, men! Då var ju det viktigaste av allt att jag åtminstone måste ordna med mängder av hasch för att kunna klara mig, o.s.v, o.s.v!

Jag grubblar och grubblar men inser snart att det här blir väldigt komplicerat och besvärligt. Skulle jag sitta där, långt uppe någonstans i urskogen för mig själv och droga dag ut och dag in, skulle jag få någon med mig, eller skulle jag försvinna helt själv?


Ja!


Så funderade jag, och skrev även ner en del om vad jag skulle kunna behöva ha med mig för min överlevnad.
Men, ganska snart insåg jag att det nog inte skulle komma att fungera så värst bra, kanske en liten tid men inte någon längre stund, så!


Vilka mer alternativ fanns det då?


Hmmm? 


Helst skulle jag nog egentligen vilja dö bort från alltihop, det var i alla fall ett av alternativen!
Så gick mina tankar denna nyårsafton, fram och tillbaks, och det snurrar nu alltmer inom mig.
Det blir i stort sett så att jag inte ens klart minns mer vad som helt plötsligt händer?

Men, på något sätt, så har jag nu börjat ringa runt en hel del, till bekanta lite här och var, jag är mycket desperat och vet egentligen inte vad jag skall ta mig till mer? Jag minns inte vad vi samtalade om, och! Jag vet faktiskt heller inte riktigt om mina samtalspartners förstod hur jag kände mig?

Men, det blir i alla fall som så att efter samtalen så har kaoset blivit ett faktum!

Här försvinner verkligheten en liten stund. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer i min lägenhet eller i mitt sinne på ett tag? Jag har ett svagt minne av att jag i ren frustration slår med nävarna eller näven i rumsbordet hemma, men som sagt!
Jag vet faktiskt inte riktigt de exakta detaljerna om vad som händer här under en kortare period, en mycket ångestladdad stund var det i alla fall. Svårförklarligt, men det snurrade till riktigt ordentligt ett litet tag!

Men tack och lov, på något sätt lite senare via telefonen, så hamnar jag ändå hos en arbetskamrat, ja, faktiskt en kristen sådan i Oxelösund och berättar för honom om min situation. Han säger ungefär som så att jag skulle ta det lite lungt, han skulle alldeles strax komma hem till mig, vilket han också gör ganska snart.
Vi sätter oss ner och pratar igenom det hela. Jag berättar väl ungefär hur jag känner det, att jag inte mer orkar leva det liv jag hittills hade levt, ja, ungefär så i korthet.

Då händer det!

Jag beslutar mig helt "enkelt", med kompisens uppmuntran för att pröva den kristna vägen. Jag hade ju, tack och lov, i min barndom, genom bl.a mamma hört talas om att det skulle finnas en Gud, och jag ville ju inte gå förlorad och missa evigheten hos Gud. Jag hade någonstans i bakfickan fått en liten barnatro med mig.
Denna barnatro,

skulle nu visa sig bli min räddning, ja, vi ber tillsammans jag och arbetskompisen och jag vet nu innerst inne att det verkligen är på riktigt allvar!

När jag tänker tillbaks något på ungdomens ljuvliga tid så minns jag att jag någon gång under mellanstadietiden lite halvhjärtat, om det nu ens var riktigt halvhjärtat, gjorde något försök att vara kristen, men, då varade det endast någon enstaka dag och sen var det inte roligt längre, just för att det förstås inte var något helhjärtat val, och därför fick jag heller inte några andliga upplevelser, men nu!

Jag ber till Gud och Jesus Kristus om syndernas förlåtelse, för det är ju så det skulle gå till, ja, jag visste ju att jag på många sätt verkligen hade syndat i mitt liv, så visst!
Det är ju självklart här man börjar. Omvändelse ifrån ett felaktigt liv, det hade jag visshet om.

Jag accepterar nu Jesus som min räddare och Frälsare, att Han var den som dog för mina synders skull, ja, nu väljer jag att riktigt helhjärtat, just det, riktigt, riktigt helhjärtat denna gång att följa Honom.

Ja, så gick det lite kortfattat till!

Min arbetskamrat cyklar hem och jag funderar ett tag på om detta verkligen är sant, det som nu har skett?


Kommer jag nu att få uppleva något, eller?

Först känns allt lite overkligt på något sätt, men det går ganska snart över till verklighet. Nu bara vet jag på något sätt att det hela är fullständigt sant och inget annat. Jag får helt plötsligt börja göra upplevelser, andliga upplevelser som Bibeln berättar om, bl.a om den underbara frid som Jesus talar om. 


  mp900185201.jpg

(Joh 14:27)
Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.

Denna frid som det står om infinner sig nu allt starkare.

Jag är förlåten alla mina synder!

Det bara sköljer över mig en härlig befrielsekraft, nu är jag ett Guds barn med himlen som min framtid, jag bara vet, äntligen!
Det var ju det här jag innerst inne egentligen alltid hade längtat efter, att få äga denna visshet inom mig.
Nu känner jag vissheten bara skölja över mig, oj, oj, oj!


Vilket nyår, en sån här nyårsaftonskväll mellan år 1993 och 1994 har jag aldrig tidigare upplevt. Vilken glödje, det absolut bästa nyåret någonsin utan tvekan, och dessutom, helt utan droger!

Varför hade jag väntat så länge på det här?

Morgonen därpå börjar med en del ifrågasättande tankegångar igen, är det verkligen sant, hade jag blivit frälst, eller var allting endast en illusion av något slag? Men, nästan omedelbart, nej, och åter nej! Det här är absolut inga illusioner, utan helt sant, jag är riktigt frälst, äntligen riktigt frälst, det jag egentligen innerst inne alltid längtat efter. Jag är nu ett riktigt Guds barn på väg mot evigheten! 


Nyårsdagen är här, och återigen kommer frid och härlighet över mig, ja, faktiskt så till den grad att jag gråter mellan varven, och det kan jag verkligen intyga! Det här har då aldrig hört till vanligheterna, att jag gråtit av glädje, vilken upplevelse, ja, oj, oj vad härligt det var! 

Även denna andra dag var nu också den allra bästa av nyårsdagar jag någonsin upplevt. Ingen partajande har någonsin gett mig en sån underbar frid och ljuvlig härlig glädje, nej, aldrig någonsin förr! 

Andedopet!

Någon vecka senare får jag också göra en fantastisk upplevelse, det Bibeln talar om, det Johannes döparen säger i (Joh 1:33-34),

att Jesus skall döpa sina efterföljare med den Helige Ande. Ja, det får jag erfara en natt, och! Jag säger bara det! Om någon vill uppleva något riktigt, riktigt underbart, bättre än något annat på denna planet, så finns det här!

Dessa mina frälsningsupplevelser kan inte beskrivas med ord, utan måste bara upplevas. Jag har t.ex aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan stund av njutning som jag fick göra här vid det som Bibeln kallar för Andedop. Nu var det inte bara fridfullhet och ro utan också oerhört starka fysiska känslor, hur länge? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt? Men enormt skönt var det i alla fall!

Kanske nu inte alla får uppleva det riktigt på samma sätt som jag fick göra men på ett underbart och fullkomligt övertygande sätt kommer det i vilket fall som helst ändå att bli för var och en som med ödmjukt och ärligt hjärta ropar till Gud. Den som verkligen helhjärtat söker och längtar, törstar och hungrar, kommer att få göra andliga upplevelser med allra största säkerhet, det vågar jag lova! 

Bönesvar av varierande slag har jag också fått sen dess jag lät Jesus komma in i mitt liv, och livet är nu godare än gott, Gud är en oerhört god Gud.

 Ja tänk,  över 24 år sen och fortfarande finns inget bättre än livet med Jesus, jag slapp gå förlorad, jag fann meningen med livet, ångesten försvann, och! Jag har aldrig någonsin ångrat, och ångrar heller inte nu valet av att följa Guds räddningsplan för det som nästan såg ut att vara helt förlorat. Nu blir det bara bättre och bättre, dag för dag som går, och snart är evigheten här, häng med vet jag, missa inte denna chans, jag ber dig!

Gud är en god Gud som vill att alla människor skall få följa med till himlen och evighetens goda, men!

Man behöver förstås välja själv. Gud tvingar ingen, det går bara inte, Han kan inte, just för att då vore det emot den äkta kärlekens agerande.

Gud berättar i sitt eget ord, att det endast finns två vägar här i livet! En bred väg som går till fördärvet och en smal som går till himlen!

Jesus Kristus är enda vägen till himlen.

(Joh 14:6) 

Följ Honom, och mp900400117.jpg

(Matt 7:8) den som ber, den får, och den som söker, den finner!  

Han vill uppenbara Sig för dig,  och kommer att göra det om du ärligt vill söka Honom. Och! Då kommer Han också att göra det på det sätt, så att just du, helt säkert kommer att förstå, 

          lycka till, m.v.h Leif.........  


Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)