Räddad som genom ett mirakel!

Vendela Lundgren bor med sin familj i Loo och går i nionde klass på en skola i Alingsås. En dag i september förra året var hon på väg hem från busshållplatsen på sin moped. I en skarp kurva på den smala grusvägen mötte hon en traktor och bakom den kom en skolbuss.
– Jag fick lite panik och tog tag i handbromsen så att moppen vurpade framåt. Jag kände ett tryck mot magen, men fattade inte riktigt vad som hänt, säger Vendela.
Traktorföraren hade ingen chans att stanna. Han tryckte hårt på bromsen när Vendela föll men släppte när framhjulet tog tag i henne.
– Om han fortsatt bromsa hade hon dött. Då hade hjulet stått still på henne, nu blev det en rörelse. Ett framhjul och ett bakhjul gick över hennes mage och revben, berättar Vendelas mamma Marie Tulokas Lundgren.
 

Desperat rop på Jesus

SOS Alarm kontaktades och bedömningen gjordes att man skulle skicka en ambulanshelikopter. Sedan blev Vendelas pappa Martin uppringd på jobbet och han ringde Marie, som var hemma. Marie uppfattade inte att Vendela blivit överkörd, men när hon kom fram till olycksplatsen förstod hon att det var allvarligt.
– Jag jobbar som undersköterska på akuten i Alingsås, så jag såg med en gång att Vendela var allvarligt skadad. Hon låg helt still med uppdragna ben och var kritvit i ansiktet. Har man en stor blödning i buken så hamnar allt blod där.
När Marie fick klart för sig att Vendela blivit överkörd insåg hon att hjärt-lung-räddning inte skulle hjälpa om hjärtat stannade. Om blodet rinner ut i buken går det inte att hålla igång cirkulationen i kroppen.
– Jag har alltid haft en stark tro och alltid bett om beskydd för mina barn, men då var det helt tomt. Jag kunde varken be eller känna någon tröst i min tro. Det enda jag kunde göra var att lägga handen på henne och säga Jesus två gånger, som ett desperat rop.
 

Helikoptertransport

Två ambulanser kom och personalen började jobba med Vendela.
– Jag känner ambulanspersonalen och såg på blicken mellan dem att det inte såg bra ut. Då blev jag jätterädd, säger Marie.
När helikoptern kom sa en ambulanssjuksköterska till Marie: ”Du åker väl med?”
– Efteråt har hon berättat för mig att hon sa så för att hon inte trodde att Vendela skulle överleva.
I helikoptern la Marie handen på Vendela igen och sa Jesus två gånger.
– Den enda bönen jag bad inom mig var: ”Men Gud, vi har ju ett förbund, du måste hjälpa mig! Hon får inte dö!”
 

Svåra inre skador

Helikoptern körde först till barnkliniken på Östra sjukhuset, men efter röntgen tog man ett snabbt beslut att köra henne till centrala intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska, där de svårast sjuka vårdas. På Sahlgrenska gick man in via ljumsken och opererade hennes högra njure, som fått en artär avsliten. Det var det mest akuta. Dessutom var den vänstra njuren krossad, levern och mjälten var krossade och hon hade frakturer på sju revben. Båda lungorna var punkterade. Läkaren sa: ”Vi avvaktar så länge vi kan med att operera, men om vi öppnar henne så måste vi ta bort alltihop.”
– Om man inte kan få stopp på blödningarna måste man operera, annars dör patienten. Mjälte kan man klara sig utan, njurar hade kanske jag och hennes pappa kunnat donera, men för levern hade man fått gå ut med ett donationsanrop. Vi hade varit tvungna att vänta på att en annan människa skulle dö för att vår dotter skulle få leva. Vi är så tacksamma att vi slapp det.
Alla blödningarna i buken kapslade in sig och man behövde inte operera något utom revbenen. Efter knappt tre veckor kunde Vendela lämna sjukhuset. Hennes organ var nästan helt läkta, förutom en del av den vänstra njuren som inte hade full blodtillförsel.
– En vuxen hade inte klarat detta. Barn och unga har en fantastisk läkförmåga.
 

Var rädd om din skyddsängel

Vendela fick mycket beröm för att hon var så tålig. En läkare sa: ”Jag tror en anledning till att det gick så bra var att du var så lugn. Du skapade ett lugn runt oss också.” En annan läkare sa: ”Den där skyddsängeln du har får du vara rädd om.”
Dagen efter olyckan hade Marie börjat göra uppdateringar på facebook om hur det gick. Många läste och människor över hela världen bad för Vendela.
– Jag är helt säker på att alla förböner påverkade att det gick så bra, säger Marie.
I december var det lottdragning om vem som skulle bli skolans Lucia och lotten föll på Vendela. Hennes föräldrar fick njuta av att se henne där i sin vita skrud. Och vid nyår åkte hon slalom på ett ungdomsläger.
 

Ger Gud äran

Marie och Vendela vill ge Gud äran för att allt har gått så bra.
– Vendela hade inte levt idag om inte Gud hade gripit in, det är min fasta övertygelse. Om jag inte hade ropat på Jesus tror jag att hon hade dött, för så illa var det, säger Marie.
– Jag kan inte tvivla på Gud längre. Då påminns jag om det här. Nej, han måste finnas, säger Vendela.
Marie tror att det som hänt har fört henne ännu närmare Jesus. Hon inser att hon måste hålla sig vid hans sida, för det är bara där hon kan få hjälp och tröst vad som än händer.
– Jag tänker mycket på de föräldrar som mist ett barn. När olyckan hände öppnades en dörr till ett rum dit jag inte ville gå. Där fanns bara sorg, mörker och rädsla. För mig stängdes dörren som en del människor är tvungna att gå in genom, men jag har ändå fått titta in och kan förstå hur det måste kännas.

Ingrid Byström