GENOM MIG ÄR DU SKAPAD,

GENOM MIG HAR DU EVIGT LIV.

ALLT ÄR  NU FULLBORDAT OCH KLART,

DIN PLATS ÄR FÖRBEREDD,

DET ÄR BARA EN SAK SOM FATTAS! 

OMVÄND DIG IFRÅN DINA SYNDER, 

TA EMOT MIG OCH ALLT DET JAG GJORT FÖR DIG.

JAG DOG, JUST FÖR DINA SYNDERS SKULL,

JUST, FÖR ATT RÄDDA DIG, JA!

                    JAG,

JESUS KRISTUS ÄLSKAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET, SÅ!

   KOM NU OCH FÖLJ MED!

             (Joh 3:16) 

      

        

        

Räddad ur 17 årigt missbruk...

Nina blev frälst efter 17 år som narkoman

Publicerad: 16 oktober 2014

Det finns en glöd hos Nina Eriksson. Inte bara i hennes röda hår, utan på insidan, där det finns en vilja att hjälpa kvinnor som fastnat i missbruk. Och Nina vet vad hon talar om. Hon har själv levt som tung narkoman i 17 år. 

 

Nina Erikssons uppväxt i Skellefteå kom tidigt att innehålla både alkohol och droger. Hon kom också i kontakt med kristendom via sin farmor. Men det blev inget gott intryck.

– Farmor var så sträng, det var massvis av saker jag inte fick göra. Så jag var helt ointresserad av kristendomen och av kristna människor. Jag upplevde dem som veka.

Den inställningen kom att förändras rejält när hon under en tid praktiserade i sjömanskyrkan i Fuengirola i Spanien.

– Jag var en katastrof på praktikplatsen. Jag snodde pengar och köpte kokain, och jag drack av nattvardsvinet. De ville skicka hem mig. Men jag ville så gärna stanna kvar att jag bönade och bad, och fick en chans till. Det gick inte spikrakt efter det heller, för jag söp till ibland, men det gick i alla fall bättre.

I sjömanskyrkan träffade Nina en diakon som berättade om LP-verksamhetens behandlingshem för kvinnor, Lillvik.

– Jag fick förtroende för henne. Hon gav mig en ny bild av kristna människor – och av Gud. Och namnet Lillvik lade jag på minnet.

 

Rakt ut i älven

Nina kom hem till Skellefteå. Alkoholen och drogerna tog allt större plats i hennes liv och livet gick brant utför. En dag var det ytterst nära att livet tog slut.

– Jag satt och söp vid älven. Det var strax efter att isen hade gått upp. Jag hade känt mig väldigt dålig under en tid och jag hade sagt till min pojkvän att jag var rädd att jag skulle göra någon illa, mig själv eller någon annan, eftersom jag var så utåtagerande och våldsam.

– Jag minns faktiskt ingenting förrän jag var ute i älven. Där kvicknade jag till av det kalla vattnet. Jag försökte ta mig i land, men kunde inte. Då skrek jag på Gud att han skulle rädda mig. Två kompisar såg mig och drog upp mig ur även, och sedan kom polisen och skjutsade mig till mina föräldrar.

Nina trodde själv att hon hade trillat i vattnet i fyllan – det hade hänt förr. Men hon fick veta att hon till synes helt medvetet hade gått rakt ut i älven.

– Det blev som en mental käftsmäll. Jag kunde inte längre förneka att jag mådde så dåligt. Samtidigt insåg jag hur nära det var att jag hade dött.

 

”Bästa beslut jag tagit”

Nu var Nina redo att ta kontakt med socialen och be om hjälp. Och hon visste vad hon ville. Hon ville komma till Lillvik.

– Det är det bästa beslut jag har tagit. Jag stod verkligen på mig och tjatade på socialen tills jag fick beviljat avgiftning och sedan en månad på Lillvik. Jag tänkte att även om jag inte blir kristen så kommer jag nog någonstans där jag åtminstone kan få en kram. 

– Första kvällen på Lillvik låg jag i sängen med täcket upp till näsan, och jag hade en känsla inom mig: ”Nu kommer allting att bli bra.” Jag hade länge upplevt min situation som att jag suttit i en eka med hål i botten. Nu kändes det som om det var någon som hade tagit tag i repet och var på väg att dra upp mig.

Nina skötte sig bra på Lillvik, och socialtjänsten förlängde behandlingen så att hon fick vara där i fem månader.

 

Tillbaka till livet

Där på Lillvik, för snart tio år sedan, beskriver Nina hur hon kom tillbaka till livet.

– Jag kom dit fast besluten att lägga av. Jag fick en kontaktperson som tog hand om mig. Och när de började prata om Jesus, så tyckte jag att det lät inte så tokigt, i alla fall inte jämfört med det liv jag hade levt.

– Jag släppte nog in Jesus i mitt hjärta redan när jag ropade på honom i älven. Men på Lillvik fick jag be frälsningsbönen och ta mitt beslut på allvar.

Ninas pojkvän Peter uppskattade inte hennes beslut. Han skrev brev från fängelset, men Nina skickade tillbaka dem söndersmulade.

– Jag skrev att om han inte åker till ett behandlingshem och får ordning på sitt liv, så kommer jag att lämna honom. 

Peter tog hotet på allvar, så när han kom ut från fängelset åkte han till Torpa för behandling. Där mötte han Jesus, och efter behandlingen blev det bröllop för Nina och Peter.

 

Glad fabriksarbetare

Efter att ha pluggat ett tag fick Nina jobb på fabrik.

– Det var bra för mig med rutiner och jag tror att jag var den gladaste fabriksarbetaren av alla.

Paret flyttade till Kristianstad där Peter fick jobb inom LP. Nina utbildade sig till behandlingspedagog. Sedan fick de båda jobb på de platser där de själva fått behandling – Nina på Lillvik och Peter på Torpa.

– Vi jobbade där i tre år, men jag längtade hem till Norrland, till släkt och vänner som jag hade innan jag fastnade i missbruket. 

LP-kontakten i Skellefteå hörde av sig och ville ha Peter som ny föreståndare. Och så bar det av norrut igen.

 

Kvinnor i missbruk

– Förra sommaren åkte vi på LP-läger. Då var jag ledsen och nedstämd. Jag hade sökt ett jobb som jag trodde att jag skulle få, men som jag inte fick.

Men efter några dagar kom en man med ett ord från Gud till mig. Han sa: ”Gud håller på att skräddarsy en plan för dig. Du kan inte se den nu, men när den visar sig kommer allt att lägga sig på plats”.

Två månader senare fick Nina ett samtal från LP. De frågade om hon vill vara projektledare för Debora – ett nystartat projekt om kvinnor i missbruk.

– Självklart ville jag det! Jag har alltid brunnit för kvinnor. Redan när jag satt i statsparken och söp så funderade jag på hur man kunde lyfta kvinnorna.

Nu har Nina satt ihop ett program specialanpassat för kvinnor, med syfte att lyfta upp kvinnor och mammor som befinner sig i eller runt missbruket. Tanken är att LP-kontakter runt om i landet ska starta kvinnogrupper och använda sig av materialet.

 

Ett ljus i mörkret

En fråga som tas upp är skam.

– Kvinnor i missbruk går ofta att styra genom skam. De skäms för att de inte kan ta hand om sina barn så bra som de borde. Vi vill lyfta kvinnorna. Upplysa dem och hjälpa dem, utan att lägga mer skam och skuld på deras axlar.

I höst reser Nina runt och informerar om projektet på olika LP-kontakter. Hon håller också i en utbildningshelg för kvinnor som vill bli kursledare för kursen. 

– Jag har fått mitt drömjobb. Att gå ut och strida för människor i missbruk och då i synnerhet kvinnor. Mitt mål är att vara någons ljus i mörkret – tills Jesus kan ta över.

 

8 dec 2014