Skidlandslaget m.m...

"Laget" går före "jaget"

Ledare Publicerad: 2014-02-20 12:02

27 sekunder efter täten. Utgångsläget var verkligen en utmaning. Hennes tre skidkompisar hade gjort sitt bästa, men Anna Haag på tredjesträckan höll inte riktigt. 27 sekunder. Det ska egentligen inte vara möjligt att ta igen. Men det var ingen vanlig skidåkare som stod på startlinjen. Charlotte Kalla.

Ingen hade sagt: Det går inte! Tvärtom. Du kan! Du är bäst i världen idag, var orden som ljöd från coacherna. Hela Sverige stannade. Är det möjligt? Kan det gå? Sakta men säkert knaprades sekunderna in. I sista backen var hon ikapp. Resten är historia, en alldeles underbar historia, om man är Svensk förstås. Kalla hade det där ”lilla extra”. Hon skejtade om och vann, sedan lyste hon ikapp med solen och sina lagkamrater.

Det är något speciellt med OS. Idrottare från i stort sett hela världen samlas för att göra sitt yttersta. I vanliga fall tävlar man för sig själv eller möjligen för sin klubb, men på ett OS är det landet som gäller. Då lyfts visionen, då handlar det inte bara om den personliga segern. Är det stafett blir det ännu tydligare. Då lämnas ”jaget” till förmån för ”laget”.

Det är då idrott blir som allra bäst. Då har den något att säga till andra delar av livet. Man kan tävla utan att hata. Man kan strida utan att skada. Man kan komma sist och ändå segra. Man kan ligga under, men resa sig upp och komma igen. Man kan vinna på upploppet. Idrott ger hopp. Idrott utmanar. Idrott tar fram talanger och en glädje vi annars skulle vara utan.

Men tävlandet har baksidor. I varje klubb finns det en ständigt pågående konflikt mellan talangerna, de allra bästa och de mediokra. Om alla ska få vara med då vinner laget kanske en och annan match, men sällan en turnering. Toppas aldrig laget, då vinner man aldrig några OS-guld.

Konkurrensen kan rasera broar. Forna vänner kan förvandlas till bittra fiender. Sveriges hatkärlek till Norge kan bli mer hat än kärlek. Petter Northug kan lätt bli ett hatobjekt eller en sur gubbe.

Därför är Kristdemokraternas vision, ”Alla ska med, men ingen får hållas tillbaka” lysande, men den måste hållas samman. Pratar vi samhällsgemenskap måste verkligen alla få vara med, samtidigt som ingen hålls tillbaka. Kollektivismen kväver lätt initiativkraften som frigörs i ett samhälle som tillåter mångfallden inte bara kulturellt och i den privata sektorn, utan också i den offentliga.  Om alla ska med måste vi också släppa loss talangerna, se dem som en tillgång och ta vara på den talang som finns.

Så när Charlotte Kalla skiner ikapp med solen eller Marcus Hellner tar emot svenska flaggan av kamraten som petades ur laget för att någon annan var vassare just den dagen, då är det inte bara idrott när den är som allra bäst, då ser vi en vision av ett samhälle som håller ihop talangerna med den alldeles vanliga medborgaren.

Hemmets Vän 20 februari 2014

28 feb 2014