GENOM MIG ÄR DU SKAPAD,

GENOM MIG HAR DU EVIGT LIV.

ALLT ÄR  NU FULLBORDAT OCH KLART,

DIN PLATS ÄR FÖRBEREDD,

DET ÄR BARA EN SAK SOM FATTAS! 

OMVÄND DIG IFRÅN DINA SYNDER, 

TA EMOT MIG OCH ALLT DET JAG GJORT FÖR DIG.

JAG DOG, JUST FÖR DINA SYNDERS SKULL,

JUST, FÖR ATT RÄDDA DIG, JA!

                    JAG,

JESUS KRISTUS ÄLSKAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET, SÅ!

   KOM NU OCH FÖLJ MED!

             (Joh 3:16) 

      

        

        

Synen från 1952 om uppryckandet!

 

En uppenbarelse om församlingens bortryckande och tiden därefter. Av Olav Rogde 79 år gammal. Alla bör läsa detta!

 

Detta skrevs den 11 december 1952.

 

Det jag här har skrivit, blev uppenbarat för mig, medan jag en förmiddag är i bön i Bergen. Jag blev själv väldigt gripen av synen. Den kom till mig precis som om jag läste i en bok, ett litet häfte, och tanken på bortryckelsen var precis i det ögonblicket inte i mina tankar.

 

Det kom för mig att jag skulle skriva ned det, men det blev inte precis för mig som en uppenbarelse. Jag ville liksom slå den tanken från mig, och sa till mig själv att det bara var fantasi, men jag fick inte ro i mitt inre.

 

Jag sa till Gud. Jag kan inte komma ihåg detta. Skall det skrivas ned, så får du ge mig det en gång till. Det gick ett par veckor, så kom det över mig igen. Det var som å sätta sig ned och läsa en berättelse från en tidning eller en bok.

 

Klockan var tio på kvällen. Jag fick tag i en blyertspenna. Det låg en gammal anteckningsbok där som jag skrev ned det i. Jag skrev och skrev till klockan var närmare ett på natten. Då orkade jag inte mer.

 

Jag bad om att få vila, och om det var mer, att Gud ville ge mig det nästa dag. Så lade jag mig att sova.

 

Nu gick det en vecka. Men så kom synen tillbaka en kväll klockan tio. Det var en direkt fortsättning från där det slutade sist.

 

Så börjar berättelsen.

 

Klockan är nio på förmiddagen, fru Andersen sitter vid radion, och lyssnar på barntimmen, för de små. Det var så bra idag, lite religion var också inblandat, och det borde det ju alltid vara. De små mådde gott av lite religion, inte för mycket det kunde bli osunt. Det kunde ha gått en fyra fem minuter, då programledaren plötsligt blev avbruten.

 

Det är ett sensationellt meddelande från Oslo.

 

Staden Oslo var i vild panik! Polismyndigheterna meddelar, att det har försiggått, något utöver det vanliga, ganska många, det kan inte med säkerhet sägas, hur många barn och vuxna som är spårlöst försvunna.

 

Myndigheterna kan inte påta sig att efterlysa de saknade, då det rör sig om allt för många. Men de uppmanar de familjer som har mist någon anhörig, att lämna så utförliga upplysningar som möjligt.

 

Om var, och hurdant försvinnande gick till.

 

Det är nödvändigt för att få en översikt, och komma till botten med mysteriet.

 

Några minuter senare, meddelar radion att på Stortorget försvann ett par av försäljarna plötsligt, mitt under utförandet av sitt arbete.

 

En blomsterkund berättar att hon skulle betala för en blomma, och mannen stod och letade fram växelpengar från en stor väska då han plötsligt försvann. Hon hörde att han sa, tack Jesus, men hon såg honom inte mer. Hon gned sig i ögonen för hon tyckte det var som en dimma framför henne, men mannen var borta, dimman likaså.

 

I detsamma började en ung kvinna att skrika, riktigt ohyggligt, samtidigt som hon rev och slet i en tom barnvagn, hon sprang omkring och ropade någon har stulit mitt barn, det var en pojke på åtta månader. Var är han? Var är polisen?

 

Jo polisen var där men vad skulle kunna göras, från alla håll ljöd rop och oväsen.

 

En stor tjock affärsman rusade ut från sin affär och skrek, hjälp, hjälp, två av hans expediter försvann bara helt plötsligt från sina platser vid disken. Men vad var då detta?

 

Också från Stockholm kommer meddelanden om en massa försvinnande i likhet med dem i Oslo, och staden är i vild panik, det meddelas att flera poliser är med bland dem som försvunnit.

 

Och nu har Köpenhamn och Helsingfors rapporterat om liknande händelser. Från landsorterna börjar det också att strömma in rapporter om försvunna. Överallt är det barn och vuxna som kommit bort. Polisen står rådvill och maktlös över detta mysterium.

 

Nej o nej säger fru Andersen, herre Gud vad är nu detta? Hon reser sig och går ut till grinden och ser ner över gatan. Det är ett vackert villaområde, fina små hus med staket omkring.

 

Där kommer fru Hollan, hon håller händerna för ögonen och ropar, så ohyggligt, Rut, Rut, så får hon syn på fru Andersen och frågar, har du sett om någon främling rest förbi, Rut är försvunnen hon satt på trappan utanför vårt hus medan jag stod och ordnade med en rosenbuske, och så försvann hon, helt borta, jag ropade och skrek Rut, men ingen svarade, jag tyckte alldeles att något for upp längs väggen, men man blir ju alldeles förvirrad så det går runt för en, man ser och tänker så mycket märkligt, men Rut, Rut var är du? Vem har tagit henne, hon gråter förtvivlat.

 

Men där kommer Andersen. Kommer du nu, vid den här tiden? Undrar fru Andersen klockan är bara halv tio. Jag orkar inte hålla på längre det är ju rena virrvarret alltsammans där borta på verkstaden.

 

Många arbetare har försvunnit på ett mystiskt sätt, flera maskiner har stannat och man trodde till en början att det hade hänt olyckor. Vi letade men fann inte ett spår av de försvunna.

 

Men så började han, han som hade sagt sig vara en Kristen som gick på möten, jag kommer inte ihåg vad han heter, men han säger. Nu har det hänt, nu har det hänt. Vad är det som har hänt frågade jag?

 

Jesus har hämtat de sina, han vred sina händer, stor grät och ropade, och jag är kvarlämnad, jag är kvar.

 

Jag bad honom sluta upp med det där pratet, men han bar sig värre och värre åt, det var förfärligt att höra på honom.

 

Ja det var visst flera som hade det på samma sätt. Men nere i stan var det ännu värre. Det var ren trafikkaos, chaufförerna hade försvunnit från bussar och bilar, liksom passagerare, spårvagnarna hade stannat och stod i långa rader, och de bussar och bilar som hade chaufförer försökte att åla sig fram.

 

Men folk var halvt vansinniga och sprang runt och letade efter sina anhöriga.

 

Polisen stod maktlösa.

 

Fru Holland gråter, vrider sina händer och springer hem. Andersen och hans hustru går in. Radion är inställd på Bergen. Från alla håll rapporteras om försvunna människor.

 

Telefonerna har ringt hela förmiddagen, med förfrågningar och meddelanden om denna ohyggliga händelse.

 

Från flera fartyg på haven har folk försvunnit. På BB Avdelningarna har alla ny födda försvunnit och mödrarna jämrar sig i förtvivlan. Biträden och sköterskor är skräckslagna, men även bland dem har några försvunnit. På ålderdomshemmen saknas också flera stycken.

 

Klockan elva meddelar radion denna gång från London, att det vid niotiden idag plötsligt börjat komma meddelanden från hela Storbritannien om att det har försvunnit en massa barn och vuxna, utan att man kan finna det minsta spår, av de försvunna har ingen återfunnits. Det hela är ett mysterium.

 

En del präster har sammankallat församlingarna och har funnit att det är de mest gudfruktiga och bedjande av deras medlemmar som är borta. Också en del präster och predikanter skall vara med bland de försvunna. En biskop i ett större trossamfund har sammankallat sina präster till ett möte i kväll.

 

Nu är det tre och en halv timme sedan det första meddelandet kom från Oslo, och det visar sig att det hela tiden kommer in nya rapporter från alla länder om försvunna personer.

 

När det geler Syd- Korea och Norr- Korea. Så har dom blivet förenar till ett. I fjärran östern kommer ifrån Korea det mest uppseendeväckande meddelande, där beräknas talet på de försvunna till flera hundra tusen, däribland många militärer från de förenade styrkorna.

 

Att beskriva händelserna såsom de har utvecklats dessa första timmar är helt omöjligt.

 

Alla är skräckslagna, på gatorna springer folk fram och tillbaka och vrider sina händer, särskilt mödrarna som mist sina barn. Men många bespottar och förbannar både Gud och människorna.

 

En man kommer springande nedför gatan, han vrider händerna och ropar, passa er, passa er, vi blir snart tagna allesammans, han hade nog mist förståndet.

 

En äldre kvinna står vid ett hörn med knäppta händer och ser upp mot himlen, så säger hon. Åh, nej, när vi inte gjorde oss färdiga på sådant sätt att vi blev med när Han var här, så blir nog ingen hämtad härefter. Herre Gud, Jesus hjälp oss. Nu har det inträffat, jag har varit religiös hela mitt liv, men jag trodde inte att Han kom så fort, jag har inte tagit allt på allvar.

 

Från järnvägen meddelas det att det ännu inte har inträffat någon direkt olycka, bara ett tåg står på Finse utan förare och utan konduktör, det har sänts order till alla banvakter att leta noga längs hela linjen efter människor, som möjligt kan ha hoppat av från östgående tåget och rimligtvis förolyckats, då nämligen flera resande försvunnit. 

 

Även från fjord och kust båtarna rapporteras det om försvunna människor.

 

I kväll kommer det ut en slags redogörelse i kvällstidningarna, där man uppmanar folk att vara besinnings fulla och stilla.

 

Polisen och myndigheterna arbetar överallt för fullt för att få fastslaget antalet försvunna personer, likaså är vetenskapsmännen och särskilt astrologerna i verksamhet för att finna orsaken till detta märkliga fenomen.

 

Nu har det även inkommit rapporter från U S A, att det börjar strömma in anmälningar till polisen i de östra delarna, av liknande art som de i Norge. Det meddelas om ganska ödesdigra trafiksvårigheter i staterna, med förluster av många människoliv. Tidningarna skriver att man i morgon bitti skall få en mera utförlig översikt av vad som har hänt i staterna.

 

Klockan är nu tjugo noll, noll, och av nyheterna framgår att denna katastrof verkar på samma sätt över hela världen. Hitintills är det de största städerna man vet mest om, men från landsorterna börjar nu uppgifter om antalet försvunna att strömma in.

 

På den sydliga delen av jorden, har det inträffat något helt liknande, och det ser ut att ha försiggått parallellt med vad vi har upplevt här.

 

En förfärlig oro råder överallt, det verkar som om folk inte törs gå till ro i natt, och på gatorna diskuteras det hysteriskt om det som har hänt.

 

Man kommer mer och mer till den slutsatsen att det har med de kristna och kristendomen att göra. De som kände de försvunna kan berätta samstämmigt med deras anhöriga, att det är kristna fanatiker och oskyldiga barn som har försvunnit.

 

En bryggeriarbetare hade i kväll yttrat, ja Hans Olsson är borta nu, så nu har han väl fått det på det sätt som han har gått här och predikat om. Att Jesus skulle komma och hämta honom snart. Ja, svarar en annan, vi hade också en sådan och han försvann också. Men nu måste väl myndigheterna ta hand om saken och förbjuda all religion så att något sådant inte kan hända en gång till. Ånej, utbrast en i hopen, det kommer aldrig att hända igen.

 

De har nog haft rätt ändå dessa kristna, för de hade en föraning om detta, hade vi bara hört på dem så hade vi kanske haft det bättre nu, än att vara tvungna att leva kvar i detta helvete, och detta kaos som vi nu har över oss och kommer att få mera av.

 

Jaså du trodde på dem du, då borde du slagit följe med dem när de for, sa en annan. Jag skulle önska att jag hade kunnat svarade han och gick iväg. Någon ropade efter honom, du borde hängas, både du och alla andra som befattar sig med denna sinnes svaga kristendom.

 

Nästa dag kunde tidningarna i alla fall inte ge någon förklaring, allt är och förblir ett mysterium.

 

Från alla länder kommer likadana rapporter.

 

Från missionsfälten berättas om att massor av kristna försvunnit, bara ett fåtal av de kristna är kvarlämnade där.

 

Det visade sig vara ganska många präster och predikanter närvarande på mötet som var sammankallat. Men många hade också ryckts bort. Det härskade en nervös och dyster stämning, många var helt olyckliga, säger rapporten. Men det råder inte minsta tvivel om att det som skett är det förutsagda bortryckandet av de heliga, eller Brudens upptagande.

 

Några erkände att de trots sin teologiska utbildning och sina studier av Guds Ord aldrig hade tänkt sig att det skulle ske på detta sätt. De var främmande för pånyttfödelsen och barnaskapets Ande. En ung präst sa, jag har aldrig lärt det på sådant sätt. Professorerna talade aldrig om det på det sättet, som det försiggått i dessa dagar.

 

Det var en tendens till diskussion, men sinnena var alltför uppskakade till att den kunde bli saklig, skrev journalisterna.

 

Då polisen hade vänt sig till allmänheten för att höra den allmänna uppfattningen, blev det utfärdat en rapport från kyrkomötet som de flesta av mötesdeltagarna var eniga om. Det som hänt är en förutsagd Biblisk händelse, den så kallade Brudens upptagande eller att Jesus hämtade de sina. Detta är allt vi för tillfället kan säga.

 

Polisen ville emellertid inte offentliggöra prästernas uttalanden då de menade att detta var ett foster av en nervös och hysterisk fantasi.

 

Händelsen var också av så vidomfattande beskaffenhet att saken måste bli en regeringsangelägenhet. Har det något med den religionen att göra, då borde man tills vidare stänga alla kyrkor och religiösa församlingslokaler tills man fått bättre översikt,  och allt blivit klarlagt. Detta är ju ett problem som drabbat alla nationer, så det måste kanske bli en gemensam inställning till saken. Då må väl F. N. bli det rätta organet till att ta upp saken, och undersöka den grundligt.

 

I de kristnas läger tycks stämningen vara mycket tryckande. I går söndag var alla kyrkor och lokaler fulla av folk. Några församlingar var utan predikanter och många medlemmar saknades. I många trossamfund var det glest med troende kvar.

 

Men till kyrkan var det en väldig tillströmning av utomstående och i de flesta fall de som var träffade av den stora olyckan som man uttryckte det. Folk ville höra Guds Ord, men det var liksom borta, en försökte att läsa, han sa, jag kan inte läsa.

 

Andra grät, den stora massan tycktes vara eniga om att Kristendomen var den direkta orsaken till denna tragiska händelse, och menade att de kunde få en rimlig förklaring på denna sak hos de Kristna.

 

Många kom även för att söka Guds hjälp, de var djupt olyckliga, på de flesta möten rådde dock rena förvirringen. En man stod med knutna nävar och ropade till en predikant. Det är din skuld att så många av oss blivit kvarlämnad. Du talade aldrig om att Jesus snart skulle komma och hämta de sina, och ännu mindre om att ha ett rent hjärta, och att vara fyllda av den Helige Ande. Samt att ha allt uppgjort med Gud och sina medmänniskor, jag vet vad som har hållit mig tillbaka, det är bara småsaker, men Herre Gud hjälp. Tig sade predikanten.

 

Han ansåg att han gjort sin plikt och på detta sätt skyllde den ene på den andre, under skrik och gråt. De bankade på men dörren var stängd.

 

Tillståndet kan inte beskrivas, så som det utvecklade sig. Folk var klara över att en fruktansvärd tid stod för dörren, det låg liksom i luften att allt hopp var ute.

 

Porten var stängd.

 

De bankade och ropade, alla de som hade nöjt sig med tomma fraser och talesätt, några hade varit med för gemenskapens skull, andra bara för olika intressen i sång och musik och liknande. Alla utan att ha varit pånyttfödda och utan att äga barnaskapet och därmed också arvsrätten. Ja för många hade församlingslivet bara varit ett föreningsliv, en hobby för att få fritiden att gå fortare. 

 

Men nu bankade de alla på den stängda porten. Herre, Herre öppna för oss.

 

Till allt detta kom de ohyggliga ryktena om att det tredje stora världskriget skulle bryta ut när som helst. Den diplomatiska förbindelsen med öst och väst var bruten.

 

När det gäller bortryckandet och de kristna, så tog det inte myndigheterna lång tid att fatta ett beslut. Från öststaterna kom ett meddelande om att kommunistländerna gick i spetsen och förbjöd all kristen verksamhet och alla kristna sammankomster. Det blev med hot om dödsstraff förbjudet att nämna namnet Jesus.

 

Länderna skulle rensas från all kristen litteratur med bibeln överst skulle allt brännas. Det betydde döden att äga det allra minsta som bar prägel av eller påminde om Kristus. I de västliga staterna tog det lite längre tid innan man lag stadgade ett sådant förbud.

 

Men den gud lösa massan både bland ledningen och folket var uppskakade över det som hade hänt, och fodrade att något måste göras. Majoriteten segrade, då kristendomen var händelsens orsak var resultatet klart.

 

Så började den förfärligaste av alla tider i mänsklighetens historia. En stor mängd av de kvarlämnade kristna fortsatte att ropa till Gud och ville inte efterkomma myndigheternas förbud.

 

De blev fängelsestraff med förhör efter äkta Gestapo metoder. Om du vill förbanna och förneka Jesus Kristus, så kan du rädda ditt liv, det var parollen.

 

Men tusentals var ståndaktiga, och massmördandet var obeskrivligt. Många blev fruktansvärt pinade ända tills de dog. Det fanns ingen lag och rätt mer, satan var lös släppt. Ve jorden och dem som bor på den!

 

Det var flera som i nöden gav efter, de hade ingen plats att fly till, för hela världen var i den ondes våld. Alla länder var eniga om att Kristna måste utrotas. Denna världens furste hade nu tagit makten. Barn förrådde sina föräldrar till döden. Nu gick det i uppfyllelse som står skrivet i Luk. 21: 16 – 17.

 

Ni skall bli förrådda till och med av föräldrar och bröder och släktingar och vänner, och somliga av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namn skull.

 

Det är omöjligt att beskriva detta tillstånd, men Gud har skildrat det hela i Uppenbarelsen. Och det stora ropet från dessa olyckliga var. Herre! Du må förkorta dom här dagarna!

 

Käre vän!

 

Du må inte riskera att bli kvar. Gå inför den allsmäktige Gudens ansikte, och be ödmjukt om frälsning och nåd. Än i dag är det tid, än i dag kan du bli bekräftad som Jesu Kristi egendom, och du kan bli med när Han hämtar alla de sina.

 

 

Efterskrift

 

Den gången var det så gott som ingen kristen i Korea. Nu är det många hundra tusen där. Vi ser därför att Gud visste vad som skulle ske i Korea.

 

Likadant med den diplomatiska förbindelsen mellan öst och väst som skulle bli bruten, efter denna uppenbarelse.

 

Den gången 1952 låg Sovjet bakom järnridån, men i åttiotalet skedde det en förändring som vi inte hade väntat oss.

 

Perestrojkan kom, och nu är det en god förbindelse mellan öst och väst så länge det nu varar.

 

Joh 3: 16 – 17

 

För så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall inte förgås, utan ha evigt liv. För inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom.

 

 Vänligen i Herren !

 

 

Profetian av Olav Rogde är insänt av Kaj Östholm.

28 jan 2015