Sanningen om islam!

 

Dr. Mark A Gabriel kunde hela koranen när han var tolv år. Han växte upp i Egypten – mitt i grogrunden för den islamska terrorismen – Han växte upp och fostrades djupt influerad av Islam och dess lära. Hans egen familj vände honom ryggen efter han blivit en kristen och försökte döda honom flera gånger. Han flydde sitt hemland och bor nu i USA. För att uttrycka sin nya tro på kristus har han bytt bort sitt muslimska namn mot ett kristet.

 

Här följer hans vittnesbörd.

 

(Översatt av Stefan Hallman, från boken ”Islam and Terrorism” utgiven på Charisma house book group Florida USA 2002

 

 Desillusionerad vid Al-Azhar Universitetet.

 

För 15 år sedan var jag Imam vid Moske´n i Giza i Egypten, platsen för de berömda Egyptiska pyramiderna. (En Imam i en moske är ungefär som en pastor i en kristen kyrka). Jag predikade veckans budskap på fredagar mellan klockan 12 och 13 och utförde också andra uppgifter. En fredag var ämnet för mitt budskap Jihad. Jag sa till de 250 personerna som satt på golvet framför mig:

 

”Jihad inom islam betyder att man försvarar den islamska nationen och Islam från attacker från dess fiender. Islam är en fredens religion och kämpar endast emot dem som bekämpar dem. Dessa otrogna, hedningar, perverterade, kristna och sådana som sårar Allah, Judarna, sprider – av avundsjuka på Islam och dess profet – myten att Islam utbreds med hjälp av svärd och våld. Dessa otrogna, fiender till Islam, känner inte Allahs ord.”

 

Och nu citerade jag från Koranen ”Döda inte någon vars dödande Allah har förbjudit, om det inte finns något som rättfärdigar det” – SURA 17:33 ”The noble Koran”

 

När jag uttalade dessa ord hade precis tagit examen från Al-Azhar Universitetet i Kairo, det äldsta och mest prestigefyllda muslimska universitetet i världen. Det är en källa till andlig auktoritet för Islam i hela världen. Jag undervisade på universitetet och var Imam under veckosluten vid denna moské i Giza. Jag predikade mitt budskap om Jihad den dagen enligt de filosofiska riktlinjerna som den egyptiska regeringen fastställt. Al-Azhar Universitetet fokuserar på det politiskt korrekta Islam och väljer att inte se de områden i undervisningen som går i konflikt med den egyptiska regeringen. Jag predikade vad de hade lärt mig men inom mig var jag förvirrad när det gäller sanningen om Islam.

 

Men om jag ville behålla mitt jobb och prestige på Al-Azhar, så gällde det att hålla mina tankar för mig själv. För jag visste vad som skedde med dem som inte anpassade sig till Al-Azhars agenda. De skulle få kicken och aldrig mer accepterade att undervisa på något universitet i nationen. Jag visste att det jag undervisade i moske´n och på universitetet, var inte vad jag hade läst i koranen, vilken jag hade memorerat i sin helhet innan jag fyllt tolv år. Vad som störde mig mest var att jag skulle predika om ett Islam av kärlek, vänlighet och förlåtelse. Medan samtidigt – muslimska fundamentalister – de som förväntades praktisera det rätta Islam, bombade kyrkor och mördade kristna. Vid den här tiden var Jihad rörelsen väldigt aktiv i Egypten. Rapporter om bombningar och attacker mot kristna var vanligt förekommande.

 

Det var vid ett sådant tillfälle i det vardagliga livet jag hörde en bomb explodera vid en kyrka när jag satt på bussen. Jag såg en stor rökpelare resa sig mot himlen några hundra meter bort. Jag växte upp i en familj som var mycket etablerad i islam och jag hade studerat Islamsk historia. Jag var inte involverad i någon radikal grupp men en av mina muslimska vänner var medlem i en islamsk grupp som var aktiva med att slakta kristna. Ironiskt nog var han kemi student och hade precis nyligen börjat ta sin tro på allvar. Men ändå var han aktiv i Jihad. En dag frågade jag honom ”varför dödar du våra grannar och landsmän som vi vuxit upp med?” Han blev arg och förvånad över min utmaning: ”av alla muslimer borde du veta. De kristna tog inte emot kallelsen från Islam och är inte villiga att betala Jizyah (Skatt) för att ha rätt att utöva sin tro. Därför finns det bara en väg för dessa, svärdet från den Islamiska lagen”.

 

 Sökandet efter sanningen

 

Mitt samtal med honom fick mig att gå igenom koranen och böckerna om den islamska lagen i hopp om att finna något som talade emot det han sagt. Men jag kunde inte ändra verkligheten i vad jag läste;

 

Som muslim så förstod jag att jag hade två möjligheter:

 

-Jag kunde fortsätta att hålla mig till den ”kristnade” versionen av islam, en islam med fred, kärlek förlåtelse och medkänsla. En islam skräddarsydd för att passa den egyptiska regeringen, politiken och kulturen – och därigenom behålla mitt jobb och min status.

 

-Jag kunde bli medlem i en islamsk rörelse och omfatta ett islam enligt koranen och Muhammeds undervisning. Muhammed sade ”jag lämnade något efter mig (koranen) om ni håller er till det kommer ni aldrig någonsin gå vilse”

 

Många gånger försökte jag rationalisera det slags islam jag praktiserade genom att intala mig ”Nåväl det är nog inte så illa ändå, det finns ju verser i koranen om kärlek, fred, förlåtelse och medkänsla. Du behöver bara ignorera delarna om Jihad och dödandet av icke muslimer”.

 

Jag gick igenom varenda översättning av koranen för att försöka komma undan Jihad och dödandet av icke muslimer. Ändå fortsatte jag att finna stöd för ett sådant handlande. De lärda var helt överens om att man skulle utföra Jihad på de otrogna (som står emot islam)och de avfälliga (de som lämnat Islam). Men Jihad harmoniserade inte med andra verser som talade om att leva i fred med andra. Alla dessa motsägelser i koranen skapade verkligen problem för min tro. Jag hade ägnat fyra år för att få min bachelors examen, gått ut som näst bäst av en klass med 6000 elever! Sen studerade jag ytterligare fyra år för min master och sen tre år till för min doktors examen – i allt studerade jag islam – jag kände till undervisningen.

 

På ett ställe förbjöds alkohol, på ett annat tilläts det (jämför SURA 5:90-91 med SURA 47:15) På ett ställe talas det om att kristna är väldigt goda människor som älskar och tillber en Gud och därför kan du vara vän med dem (SURA 2:62, SURA 3:113-114) Sen finner du andra verser som säger att kristna måste omvända sig, betala skatt eller dödas av svärdet (SURA 9:29). De Lärda hade olika teologiska lösningar på dessa problem, men jag undrade hur Allah den allsmäktige och allrådande kunde säga emot sig själv eller ändra sig så mycket. Även Islams profet Muhammed utövade sin tro på ett sätt som motsade koranen. Koranen säger att Muhammed sändes till världen för att visa den Guds barmhärtighet. Men han blev en militär diktator som attackerade, dödade och plundrade för att finansiera sitt välde. Det är väl knappast att visa på Guds barmhärtighet? Allah, guden uppenbarad i koranen är inte en älskande fader. Den säger att Allah önskar att leda folket vilse (SURA 6:39, 126) Han hjälper inte dem som vilseletts av honom (SURA 30:29 och önskar använda dem för att befolka helvetet (SURA 32:13)

 

Islam är full av diskriminering – mot kvinnor, mot icke muslimer, mot kristna och speciellt mot judar. Islamisk historia vilket var det ämne jag specialstuderat, kan endast karaktäriseras som en flodvåg av blod.

 

Farliga frågor

Slutligen nådde jag en punkt där jag också ifrågasatte tron och koranen inför mina studenter vid universitetet. En del av dem var medlemmar i terroriströrelser och de blev rasande; ”Du kan inte anklaga Islam. Vad är det med dig? Du ska undervisa oss, du måste hålla med Islam”. Universitetet fick reda påvad jag sagt och jag kallades in för ett möte i December 1991. Mötet kan sammanfattas så här: jag talade om vad som låg på mitt hjärta: ”Jag kan inte längre säga att Koranen kom direkt från himlen från Allah. Detta kan inte vara den sanna uppenbarelsen från Gud.” Detta var mycket blasfemiska ord enligt dem. De spottade mig i ansiktet. En man förbannade mig och skrek ”Din hädare, din oäkting”. Universitetet gav mig sparken och kontaktade den egyptiska säkerhetspolisen.

 

 Den hemliga säkerhetspolisen kidnappar mig.

 

För att förstå det som hände härnäst måste du få en bild av hur vår familj levde. Min far hade ett mycket stort hem, tre våningar högt. Hela min familj levde tillsammans i detta hus – mina föräldrar, mina fyra gifta bröder med sina familjer, min ogifte bror och jag själv, endast min syster bodde på annan plats då hon var gift och bodde med sin man.

 

Huset var uppdelat i många olika lägenheter och det var mycket bekvämt. På första våningen låg mina föräldrars lägenhet och en lägenhet som jag delade med min bror. På våningarna över oss bodde mina bröder med familjer. Klockan 03.00 på morgonen efter som Universitetet gett mig sparken, hörde min far att det bankade på dörren av vårt hus. När han öppnade dörren rusade mellan 15-20 män in, beväpnade med ryska Kalashnikov vapen. De var klädda i vanliga kläder, inga uniformer. De sprang uppför trapporna och genom hela huset, väckte folket och letade efter mig. Jag tror att de kom med så många för att jag inte skulle kunna gömma mig undan i huset innan de fann mig. De var överallt i hela huset innan de fann mig där jag låg och sov i min säng. Mina föräldrar, bröder, svägerskor och barn, var vakna, grät och var skräckslagna när männen släpade iväg med mig. Oväsendet hördes i hela kvarteret. De tog mig till en fängelse liknande plats och satte mig i en cell. På morgonen försökte mina föräldrar hysteriskt få reda på vad som hänt mig. Direkt på morgonen gick de till polisen och krävde att få reda på var deras son var. Ingen visste någonting.

 

 Jag var i klorna på Egyptens hemliga polis.

 

 Det Egyptiska fängelset

Att tillbringa tid tillsammans med den Egyptiska säkerhetspolisen är helt annorlunda än att vistas i ett amerikanskt fängelse. De satte mig i en cell tillsammans med två radikala muslimer anklagade för att ha utfört terrorist handlingar. Den ene var palestinier den andre en egyptier.

 

Under tre dagar fick jag varken mat eller vatten. Varje dag frågade egyptiern mig ”Varför är du här”? Jag vägrade svara för jag var rädd att han skulle döda mig om han visste att jag hade ifrågasatt Islam. Den tredje dagen berättade jag att jag var lärare på Al Azhar Universitetet och Imam i Giza. Omedelbart fick jag en plastflaska med vatten och lite falafel och pitabröd han fått av några besökare, men han sa till mig att polisen hade varnat mig från att ge något till mig.

 

Den fjärde dagen började förhören. Under de följande fyra dagarna var målet för säkerhetspolisen att få mig att erkänna att jag lämnat Islam och berätta hur det gått till. Förhören började i ett rum med ett stort skrivbord. Min förhörsledare satt bakom skrivbordet och jag satt mitt emot. Bakom mig stod två eller tre polisbefäl. De var övertygade om att jag blivit evangeliserad och omvänd till kristendomen så förhörsledaren tjatade om och om igen ”Vilken pastor talade du med? Vilken kyrka har du gått till? Varför har du förrått Islam?” Han ställde många frågor och en gång tvekade jag för länge innan jag svarade. Han nickade åt mannen bakom mig. De tog min hand och tryckte ner den mot skrivbordet. Min förhörsledare hade en tänd cigarett. Han sträckte sig fram och släckte cigaretten mot översidan av min hand. Jag har fortfarande kvar ärret. Jag har också ett ärr på min läpp där han gjorde samma sak. Ibland när han blev arg använde han cigaretten mot mig ibland var det polismännen som slog mig i ansiktet.

 

Under det att utfrågningarna drog ut på tiden blev pressen allt större. Vid ett tillfälle tog de in ett eldjärn (man använder det för att flytta vedträ i elden) Jag undrade vad det skulle användas till. Nästa gång förhörsledaren inte var nöjd, så fick jag reda på vad det var till. Järnet var glödgat och en av polismännen tog det och pressade in det i min vänstra arm. De ville få mig bekänna att jag omvänt mig. Men jag sade ”Jag har inte förrått Islam. Jag bara sa vad jag tyckte. Jag är en akademiker, en tänkare. Jag har rätt att diskutera vad som helst inom islam! Detta tillhör mitt arbete och är en del av mitt akademiska liv. Jag kan inte ens drömma om att vända mig bort från islam – det är mitt blod, min kultur, mitt språk, min familj och mitt liv. Men om ni menar att jag vänt mig från Islam genom det jag sagt till er så kasta ut mig ur Islam, jag har inget emot att lämna Islam!”

 

Piskan.

 

Det var inte vad de ville höra från mig, så de tog mig till ett rum där det stod en säng av stål. De band mina fötter till sänggaveln och satte på mig tjocka strumpor, nästan som grytlappar. Ett av befälen hade en svart piska, c:a 120 cm lång och började piska mina fötter. En annan polis satt vid huvudändan jämte mig och höll en kudde i sin hand. När jag började skrika så tryckte han kudden ner i mitt ansikte för att tysta mig. Men jag slutade inte skrika så ytterligare en polis kom och tryckte en annan kudde ner i mitt ansikte. De slog mig tills jag blev medvetslös och när jag vaknade höll befälet fortfarande på med piskan. Då slutade de och befriade mig och befallde mig att ställa mig upp. Först kunde jag inte stå men då tog han piskan och slog mig på ryggen tills jag stod upp. Då visade de mig en lång korridor och befallde mig att springa. Och återigen när jag inte klarade det, så tog de piskan och slog mig tills jag sprang längs korridoren. När jag kom till änden av korridoren stod ett annat befäl där med piskan och slog mig tills jag sprang tillbaka där jag kom ifrån. De fick mig att springa fram och tillbaka. Senare har jag förstått varför de gjorde så. Springandet gjorde att mina fötter inte svullnade och ”grytlapparna” de tjocka strumporna såg till att jag inte fick några märken på fötterna efter piskan. Kuddarna hade de för att ingen skulle höra mina skrik.

 

Sen tog de mig till en liten bassäng fylld med iskallt vatten. Befälet med piskan sa ”I med dig” så jag gick i vattnet men det var så kallt att jag försökte hoppa ur bassängen men varje gång jag rörde mig så slog han till med piskan. Jag hade lågt blodsocker och det tog inte länge förrän jag svimmade på grund av kylan. När jag vaknade låg jag på rygg i stål sängen igen, fortfarande i mina blöta kläder, och de piskade mig om igen.

 

 En mörk natt.

En kväll tog de mig utanför byggnaden. Jag såg något som liknade ett litet cementerat rum utan fönster eller dörrar. Den enda öppningen var ett ljusinsläpp på taket. De tvingade upp mig på en stege och befallde mig att ta mig in i rummet. När jag satt vid kanten på hålet och satte ner mina fötter så kände jag att det var fyllt med vatten. Jag kunde också se hur något simmade på vattenytan. Detta är min grav tänkte jag, de kommer att döda mig idag. Jag gled ner genom öppningen och kände hur vattnet steg över min kropp men sen kände jag till min överraskning en fast botten under mina fötter. Vattnet räckte endast till mina skuldror. Sen började råttorna, som jag sett simma i vattnet, krypa över skuldrorna och ansiktet. Dessa råttor hade inte fått mat på länge. Mina förhörsledare var smarta. ”Denne man är en tänkande muslim” sa de, ”Så nu ska vi låta råttorna äta upp hans huvud.”

 

Första minuten efter de stängt ljusinsläppet var jag väldigt rädd. De lämnade mig där hela natten och kom tillbaka nästa morgon för att se om jag levde. När ljusinsläppet öppnades och jag såg solljuset så gav det mig nytt hopp. Jag hade överlevt och skulle fortsätta leva. Inte en råtta bet mig den natten. De sprang över mitt huvud och mitt hår och lekte med mina öron. En råtta stod på min skuldra. Jag kände deras munnar mot mitt ansikte. Men det kändes nästan som kyssar, jag kände aldrig någon tand. Råttorna var ytterst trofasta mot mig. Även idag när jag ser en råtta kan jag känna respekt. Jag vet inte varför råttorna betedde sig så mot mig.

 

 Ett möte med en kär vän.

 

Förhören var inte över. Senare tog ett av befälen mig till ett rum med en liten dörr. Och sa ”Det är någon som älskar dig väldigt mycket och vill möta dig där inne”. Jag frågade ”Vem är det?”. Jag trodde det var någon familjemedlem eller vän som kom för att besöka eller hjälpa mig ut ur fängelset. De sa ”Du känner inte honom men han känner dig”. De öppnade dörren till rummet och därinne såg jag en stor hund. Det fanns inget annat i rummet. Två män tog in mig i rummet och lämnade mig och låste dörren. Detta var första gången som mitt hjärta började ropa. I mitt hjärta ropade jag till min skapare ”Du är min fader, min Gud. Du ska ju vaka över mig. Hur kan du lämna mig i dessa onda händer? Jag vet inte vad dessa människor försöker göra mot mig, men jag vet att Du kommer vara med mig och en dag kommer jag att få se Dig och möta Dig”. Jag gick in i mitten av rummet och satte mig sakta ner på golvet med korsade ben. Hunden kom och satte sig mitt emot mig. Minuterna gick under det att hunden kollade upp mig. Jag såg hans ögon tittade på mig uppifrån och ner om och om igen. Jag bad i mitt hjärta till en Gud som jag ännu inte kände. Hunden ställde sig upp och började gå runt mig i cirklar likt ett djur som ska äta upp något. Sen kom han på min högra sida och slickade mitt öra med sin tunga. Han satte sig vid min högra sida och stannade där. Jag var då helt utmattad och efter att hunden satt sig där, så somnade jag. När jag senare vaknade låg hunden i ett hörn av rummet, han sprang fram till mig som för att säga god morgon! Sen slickade han mitt högra öra och satte sig vid min högra sida. När befälen öppnade dörren så fick de se mig sitta och be med hunden vid min högra sida. Jag hörde någon säga ”Jag tror inte han är en människa. Han är djävulen – han är Satan!” Den andre svarade ”Jag kan knappt tro det – det är som en osynlig kraft bakom denne man som beskyddar honom”. ”Vad då för kraft? Han är ju en otrogen, det måste vara satan för den här mannen är emot Allah!”

 

 Någon vakar över mig.

 

De tog mig tillbaka till cellen. Under tiden jag var borta hade min egyptiske cellkamrat frågat ”Varför förföljer ni den här mannen?” De svarade ”Därför han förnekar Islam”. Det gjorde min cellkamrat vansinnig. När jag kom tillbaka till cellen var han redo att döda mig. Men jag hade bara varit där 15-20 minuter när ett polisbefäl kom med papper på förflyttning av egyptiern och tog honom därifrån. Jag frågade mig själv ”Vad pågår här? Vad är det för kraft som beskyddar mig?” Just då visste jag ännu inte svaret. Jag hann inte fundera på det så länge för strax därefter kom också order om min förflyttning. Jag skulle flyttas till ett permanent fängelse i södra Kairo. Vid denna tid tänkte jag att de som förhört mig var totalt omänskliga.

 

Jag hade fängslats endast för jag ifrågasatt Islam. Jag var ordentligt skakad i min tro.

 

Och så var jag på väg till ett annat fängelse.

 

 Ett år utan tro.

Nästa vecka tillbringade jag i ett fängelse i södra Kairo. Det var en relativt avslappnande tid. Gud sände mig en fångvaktare som inte gillade radikal Islam. Under hela denna tid försökte min familj finna ut var jag var någonstans. Men de hade ingen framgång förrän min morbror, som var en högt rankad medlem av det Egyptiska parlamentet, återvände till landet efter en resa utomlands. Min mor ringde till honom, grät, ”Under två veckor har vi varit ovetande om var vår son är, han har försvunnit”. Min morbror hade de kontakter som behövdes. Femton dagar efter att de kidnappat mig, kom han personligen till fängelset, med papper på att jag skulle släppas, och han tog med mig hem. Senare gav polisen denna rapport till min far: ”Vi har tagit emot ett fax från Al Azhar Universitetet med en anklagan mot er son för att ha övergivit Islam, vi har undersökt saken under fjorton dagar, men inte funnit något som stöder det påståendet”.

 

Min far blev lättad när han hörde det. Av alla mina syskon var det bara en som studerat Islam på Universitetet och han var mycket stolt över mig. Han kunde inte ens tänka tanken att jag någonsin skulle lämna Islam. Så han skyllde hela incidenten på, att jag hade haft en dålig attityd mot de personer på avdelningen som hade med min kurs att göra. ”Vi behöver inte dem” sa han och bad mig att istället med en gång börja jobba som försäljningschef på hans fabrik. Han ägde ett framgångsrikt företag som producerade läderjackor och andra kläder för kvinnor och män.

 

Jag levde ett år utan någon tro. Jag hade ingen Gud att be till, ingen att följa eller leva för.Jag trodde att det existerade en Gud som var nådefull och rättfärdig, men jag hade ingen aning om vem han var. Var han muslimernas Gud, eller de kristnas Gud eller Judarnas?Eller var han ett djur – som hinduernas kor? Jag visste inte hur jag skulle finna honom. Du måste förstå att om en muslim kommer fram till att Islam inte är sanningen och han inte har någon religion att vända sig till, är det värsta som kan hända honom. Tron utgör själva livs-väven för en människa som lever i mellanöstern. Han kan inte föreställa sig ett liv utan att känna sin Gud. Under hela detta år, så satte sig all den andliga smärta jag hade i själen, i min fysiska kropp. Även om jag hade allt materiellt jag behövde, plågades jag av en djup trötthet från att i mitt sinne, hela tiden, försöka räkna ut identiteten av den sanne Guden. Jag hade huvudvärk hela tiden. Jag gick till en doktor, en släkting till familjen. Han lät scanna av min hjärna men fann inget som var fel. Han skrev ut några piller som hjälpte.

 

 Bergspredikan.

 

Jag gick till ett apotek i närheten en till två gånger i veckan för att hämta en förpackning tabletter, jag fick några tabletter i taget, jag hoppades huvudvärken skulle försvinna för gott. Efter en tid när jag regelbundit återkommit dit, frågade farmaceuten ”Vad sker i ditt liv”? Jag sa till henne ”Ingenting egentligen, jag har inget att klaga på förutom en sak: Jag lever utan Gud. Jag vet inte vem Gud är eller vem som skapat mig och skapat universum.”

 

Hon svarade ”Men du är ju professor vid det mest respekterade universitetet i hela Egypten. Er familj är väldigt respekterad i vårt samhälle”.”Det är sant” svarade jag ”men jag har upptäckt att deras lära är falsk. Jag tror inte längre mitt hem och vår familj är byggd på sanningens grund. Jag har alltid varit iklädd Islams lögner. Nu känner jag mig naken. Hur kan jag fylla tomheten i mitt hjärta? Var snäll och hjälp mig”! ”OK,” sa hon, ”Idag ger jag dig dessa tabletter, men jag kommer också ge dig denna bok – Bibeln. Men du måste vara snäll och lova mig att du inte tar några tabletter förrän du läst något ur denna bok.”

 

Jag tog med mig boken hem och slog upp den på måfå. Mina ögon föll på Matteus 5:38 ”Ni har hört att det är sagt ”öga för öga och tand för tand” Men Jag säger er, Kämpa inte emot en ond människa. Om någon slår dig på högra kinden vänd också den vänstra till honom.”

 

Hela min kropp började skaka. Jag hade studerat koranen hela mitt liv – inte en gång hade jag funnit några så inspirerande ord som dessa! Jag hade mött Herren Jesus Kristus ansikte mot ansikte. Jag glömde tid och rum. Det kändes som jag satt uppe på ett moln uppe på en bergstopp och framför mig stod den störste läraren i hela universum och undervisade mig om himmelrikets hemligheter och om Guds hjärta. Det var inte svårt för mig att jämföra Bibeln med vad jag hade lärt mig under de år jag studerat Koranen och jag tvivlade inte ett ögonblick att jag till slut hade mött den sanne Guden.

 

Jag fortsatte läsa till de tidiga morgontimmarna nästa dag och vid gryningen gav jag mitt hjärta till Jesus.

 

 Bakhållet.

 

Jag berättade, bara för farmaceuten och hennes man, att jag tagit emot Jesus. Men om någon i Egypten lämnar Islam, så tas det för självklart att han blivit en kristen och därför måste han dödas. På grund av detta sände fundamentalisterna ut två män för att lägga sig i bakhåll och döda mig. Det hände när jag var på väg hem efter att ha besökt en vän. Det var bara 15 – 20 minuters väg att gå genom Giza. Jag var vid Tersae gatan, nära mitt hem, när jag såg två män stå framför en grönsaksaffär. De var klädda i traditionella kläder, långa vita dräkter, långt skägg och beklädda huvuden. Jag trodde de bara var kunder. Jag kunde inte drömma om att något skulle hända mig.

 

När jag gick förbi affären stoppade de mig och plötsligt så drog de båda ut knivar och började hugga mig. Jag hade inget att försvara mig med, det var en varm dag och jag hade bara T-skjorta och byxor på mig. Jag slängde upp handen för att skydda mig, men om och om igen högg de mig i handleder och armar. Det fanns andra där på gatan men ingen hjälpte mig. De samlades omkring oss för att titta på. Det var ett typiskt beteende under den här tiden. Hade det varit fråga om en knytnäve fight hade de stoppat den men inte när det var fråga om knivar. De ville heller inte stå i vägen om någon drog pistol.

 

Den förste av attentatsmännen försökte hugga mig i hjärtat, han lyckades nästan, men jag lyckades flytta mig. Han missade med en knivlängd och hugget tog i skuldran. När han drog ut kniven såg jag blodet strömma ur såret. Jag föll ner på arken och rullade ihop mig som en boll för att försöka skydda mig. Den andre försökte hugga mig i magen men kniven slant och han högg mig i smalbenet i stället. Men nu hade jag förlorat så mycket blod att jag svimmade. Mitt läge var hopplöst men då kom två MC-poliser och attentatsmännen sprang sin väg. De tog mig till sjukhus där jag fick vård. Polisen frågade om jag visste varför de attackerat mig, men jag svarade nej.

 

Återigen, vägrade min far att acceptera något som pekade på att jag skulle lämnat Islam. Han kunde inte ens tänka tanken.

 

 Min far får reda på sanningen.

Jag fortsatte arbeta för min far men talade inte om min nya tro. Han sände mig till Sydafrika 1994 för att undersöka om det fanns några affärsmöjligheter där. När jag var där tillbringade jag tre dagar med en kristen familj från Indien. De gav mig en liten halskedja med ett smalt kors på. Detta lilla kors kom att bli en vändpunkt i mitt liv.

 

När jag varit hemma en vecka, noterade min far att jag hade en kedja om halsen och blev mycket upprörd, för enligt Islams kultur är det endast kvinnor som får ha smycken runt halsen. ”Varför har du den kedjan” sa han och krävde ett svar. Det var som att min tunga tog över och talade själv när jag svarade ”Far detta är inte en kedja det är ett kors. Det representerar Jesus som dog på ett sådant kors för mig, för dig och för alla andra i hela världen. Jag tog emot Jesus som min Gud och frälsare, jag ber för att du och resten av familjen också ska ta emot Jesus Kristus som er frälsare”.

 

Min far svimmade rakt upp och ner där på gatan. Några av mina bröder kom rusande för att hjälpa honom och min mamma började gråta av fruktan. Jag stannade kvar under det de baddade min fars ansikte med vatten. När han kom till sans var han så arg att han knappt kunde tala, utan pekade på mig. Med en röst, hes av vrede, skrek han ”Er bror är omvänd. Jag måste döda honom idag”! Var helst min far gick bar han alltid en pistol i ett läderbälte i armhålan. (De flesta förmögna män i Egypten bär pistoler) Han drog pistolen siktade och siktade på mig. Jag började springa ner längs gatan, precis som jag dök runt hörnet hörde jag kulor vissla runt mig. Jag sprang för mitt liv.

 

 Jag lämnar mitt hem för alltid.

 

Jag sprang till min systers hus en kilometer bort. Jag bad henne att hjälpa mig få tag i mitt pass, kläder och andra dokument som låg i min fars hus. Hon ville veta vad som var fel, och jag berättade för henne ”Pappa vill döda mig”! Hon ville veta varför. Jag sa ”Jag vet inte, du får fråga pappa”. När jag sprang visste pappa exakt vart jag var på väg för min syster och jag var väldigt nära varandra och hon bodde i närheten. Min far hade gått till min systers hus och kom fram när jag och min syster talade med varandra. Han bankade på dörren och stod där och grät med tårarna strömmande nerför sina kinder. ”Snälla dotter, öppna dörren”. Sen skrek han ”Din bror är omvänd! Han har lämnat den islamska tron, jag måste döda honom nu”. Min syster öppnade dörren och försökte lugna ner honom. ”Pappa, han är inte här, han gick nog någon annan stans, gå nu hem och lugna ner dig så får vi prata inom familjen om detta ikväll”. Min syster var barmhärtig mot mig och samlade ihop mina grejer från mina föräldrars hus. Hon och mamma gav mig lite pengar. Jag satte mig i min bil och körde iväg på kvällen den 28 augusti 1994.

 

Under tre månader kämpade jag för att resa igenom norra Egypten, Libyen, Chad och Kamerun. Slutligen stannade jag i Kongo. Nu var jag också sjuk i Malaria. De fick tag på en egyptisk läkare som undersökte mig. Han sa att jag skulle dö innan morgonen och de började arrangera för att få en kista från egyptiska ambassaden i Kongo att sända hem mig i. Till deras chock vaknade jag dock nästa morgon. Jag lämnade sjukhuset efter fem dagar och började överallt berätta vad Jesus gjort för mig.

 

 Livet som Jesu efterföljare

Nu har det gått tio år sedan jag accepterade Jesus som min herre och frälsare. Han kallade på mig och gav mig en personlig relation med Honom – något Islam aldrig kunde erbjuda. Jag har aldrig slutat ropa till Gud för mitt muslimska folk, som jag lämnat, jag ber att Gud ska befria dem ifrån det Islamska mörkret. När du läser denna boks sidor kommer du förstå hur djupt detta mörker är. Det är den islamska undervisningen som producerat terroristerna som verkar kapabla till vilken ondska som helst i Allahs namn. Nu undrar hela världen och vill förstå vad islam undervisar. Mycket av felaktigheter och missförståelse har spritts i media och på internet. Mitt mål är att visa varför dessa människor gör vad de gör. Jag vill inte motivera din vrede. Jag vill motivera dig att tro – att få tro för att Islam ska falla och dess fångar befrias i Jesu namn.

 

Mark A Gabriel

 

Översatt av Stefan Hallman www.ctvc.se

---

Andra inlägg

• Självmordsbombare spränger sig i kristna kyrkor
• Lögnaktiga guider!
• Sila mygg och svälja kameler, eller?
• Varför så svårt?
• Tåget mot helvetet har kommit till Sverige än en gång!
• Mikas förvandling!
• Kjell-Åkes räddning!
• Ateisten som blev överbevisad av Gud
• Gustavs förvandling
• Det lilla vilddjuret är i aktion!