Rosie fick barn trots dåliga odds!

– Jag växte upp i en kristen familj. Min mamma var en bedjare och det var något som hon överförde till oss barn. Hon har berättat om en händelse när jag bara var drygt två år gammal. Mamma snavade på en matta hemma, slog i huvudet och svimmade av. Då sprang jag till en böneplats vi hade, böjde knä och ropade på Jesus att han skulle hjälpa mamma. Mamma vaknade upp, och det första hon hörde var mina rop till Gud.
Nio år gammal, efter ett möte, kände Rosie sådan längtan efter att få lämna sitt liv till Jesus, att hon frågade sin mamma om de inte kunde be tillsammans. Familjen hade gäster, så Rosie och mamman gick in i badrummet och bad. Där, på knä vid badkarskanten, tog Rosie ett beslut för livet.
 

Mannen i livet

Rosie gick ut som evangelist till Eskilstuna i 25-årsåldern. Under ett besök i hemstaden Borås, som 1970-1971 upplevde en stark väckelse då många människor kom till tro, mötte hon Lennart.
– Jag var på en ungdomssamling och när han gick ut genom dörren fick jag en stark tanke, att den mannen kommer jag att dela mitt liv med. Det lät så konstigt. Jag hade själv inga tankar åt det hållet, det kom så oväntat. Och jag tänkte att vi får väl se hur det blir med det.
Men Rosie och Lennart träffades igen. De upplevde att Gud hade fört dem samman och gifte sig.
Efter ett par år i Eskilstuna flyttade de till Finspång för att arbeta som ungdomspastorer i Pingstkyrkan. Det var en härlig tid och när Rosie fick veta att hon var gravid blev glädjen stor. Men så blev hon sjuk – väldigt sjuk.
 

Fruktansvärt besked

– Jag fick åka in akut och de opererade mig direkt. Det visade sig att jag hade fått ett utomkvedshavandeskap som satt i ena äggledaren. Den hade blivit inflammerad, så det var väldigt allvarligt. När de öppnade mig upptäckte de också en cysta på den andra äggstocken.
Rosie förlorade mycket blod och var väldigt medtagen, ett tag trodde hon knappt att hon skulle överleva. Efter några dagar, kom överläkaren och satte sig på sängkanten.
– Han sa att de tvingats ta bort så mycket att jag förmodligen aldrig skulle kunna få egna barn. När jag hörde det var det som att något slogs in i mitt liv. Det var så definitivt, och för mig blev det en fruktansvärd sorg. För det var min stora önskan att få uppleva att bära och föda ett barn.
– Om jag inte varit så medtagen kroppsligt hade jag kanske kunnat värja mig, men nu slog depressionen in med full kraft.
Det blev en riktigt tuff tid. Samtidigt som Rosie kämpade med depression fick hon komplikationer efter operationen och åkte in och ut på sjukhus.
– Församlingen bad och stöttade, men jag kunde inte riktigt ta åt mig det just då, jag levde i min egen bubbla. I efterhand har jag förstått hur viktigt det är med förbön, att andra ber när man själv inte orkar.
 

Gravid mot alla odds

Rosie var sjukskriven ett halvår men började sedan sakta ta sig tillbaka.
– I januari 1976, åtta månader efter operationen, fick jag en dag till mig ett ord: augusti. Det var ju bara ett ord, men jag visste att det var ett budskap från Gud, något skulle hända i augusti. Vi var på jakt efter en ny lägenhet, så jag sa till Lennart att jag tror att vi kommer att få en ny lägenhet i augusti.
I augusti bytte de mycket riktigt lägenhet, men det hände något annat också. Mot alla odds blev Rosie nämligen gravid.
– Det var ett mirakel från Gud! Jag gick från det mörkaste mörka till något helt fantastiskt. Tänk dig att man har varit inne i något riktigt mörkt, och så kommer ljuset. Jag fick uppleva en himmelsk glädje, och överläkaren fick se att mirakel kan inträffa.
Rosie var aldrig orolig för att något skulle gå fel under graviditeten.
– Jag litade på Gud. Jag kände att jag hade fått barnet som en gåva från Gud, han hade gett mig ett ord och miraklet inträffade just då.
 

En glädjens dag

Både graviditet och förlossning gick väldigt bra, och i maj 1977, två år efter operationen och det dystra beskedet, föddes Camilla.
– Det var en glädjens dag för vår familj, men också för hela församlingen. De hade varit med och bett fram henne. Många hade sytt och virkat, och alla kände sig delaktiga.
Rosie var förskollärare, men när Camilla var liten valde hon att vara hemma.
– Jag kände att jag ville vara hemma så mycket som möjligt. Jag ville prägla min dotter med det som jag själv hade fått i umgänge med Gud.
Genom alla år har Lennart och Rosie bett mycket för sitt barn.
– Om vi vill att våra barn ska hitta den tro som vi själva har fått uppleva, så behöver vi gå in i bön för det. Det är inget som går automatiskt. Skolan eller kyrkan kan inte göra det jobbet åt oss, det måste vi som föräldrar göra. Men bön är inte något tungt och lagiskt, det är något attraktivt och fantastiskt.
 

Prioritera familjen

Rosie konstaterar att kvinnan – även i kristna kretsar – har en utsatt situation, och att det är mycket som distraherar.
– Det är så lätt att familjen kommer i skymundan. Men jag skulle vilja uppmuntra unga kvinnor att låta hemmet och familjen få högsta prioritet. Barn gör inte som föräldrarna säger, utan som föräldrarna gör. Vi som föräldrar behöver vara förebilder och med våra liv visa att vår tro på Jesus inte handlar om lagar och paragrafer utan om bön och kärlek, att tron gör livet värt att leva.
– Ska vi påverka vårt land, då tror jag att det är viktigt att vi värnar om familjen. Att vi från generation till generation överför tron på Jesus.

Eva Ruderstam